Glömde
NU fick vi somnat Vilmer. Någonting stör honom om kvällarna nu märker vi för han vägrar somna när det är natten för honom. Inte riktigt varje kväll men nästan.
Glömde ju skriva om sakerna som borde fixas, som jag skrev i förra inläggets rubrik.
Har ju lite saker hängande över mig/oss. Jag måste serva min cykel och köpa ny sadel till den. Den stals förra hösten. Ne, inte -09 utan -08. Jag cyklade alltså ingenting förra året. Skumt, så länge har det aldrig någonsin dröjt mellan någpn cykeltur. Använder annars cykeln året runt, fast mer på sommarhalvåret så klart.
Men iofs så drog jag ju runt på en barnvagn hela förra året, och innan dess var jag så tjock och trött att jag inte orkade cykla.
Mer än cykelservice ska Robban kolla över sin cykel också. Han befarar punka bl a.
Sedan ska vi inhandla en cykelstol med två fästen till vardera cykel samt en cykelhjälm till Vilmer.
Tror han kommer tycka om att åka cykel =)
Glömde ju skriva om sakerna som borde fixas, som jag skrev i förra inläggets rubrik.
Har ju lite saker hängande över mig/oss. Jag måste serva min cykel och köpa ny sadel till den. Den stals förra hösten. Ne, inte -09 utan -08. Jag cyklade alltså ingenting förra året. Skumt, så länge har det aldrig någonsin dröjt mellan någpn cykeltur. Använder annars cykeln året runt, fast mer på sommarhalvåret så klart.
Men iofs så drog jag ju runt på en barnvagn hela förra året, och innan dess var jag så tjock och trött att jag inte orkade cykla.
Mer än cykelservice ska Robban kolla över sin cykel också. Han befarar punka bl a.
Sedan ska vi inhandla en cykelstol med två fästen till vardera cykel samt en cykelhjälm till Vilmer.
Tror han kommer tycka om att åka cykel =)
Saker som är fixade och saker som borde fixas
Barnvagnshjulet fixades fort på eftermiddagen när Robban kört förbi en cykelaffär och köpt ett lagningskit. Tur att det var ett litet hål så vi slapp köpa ny slang.
På öppna förskolan hade vi jättekul. Det enda som inte var så roligt enligt Vilmer var när vi skulle göra gipsavgjutning av hans hand och fot. Han skrek som en stucken gris. Varför vet jag inte.
Kan vara många faktorer som spelade in. En okänd "tant" som höll i hans hand/fot när trycket skulle göras, att han fått vaccinet tidigare på dagen och var lite känslig, att han var trött, att det var läskigt med degen som handen/foten trycktes ner i?! Som sagt, svårt att veta.
Igår hände inte jättemycket. Var ute på promenad när Vilmer sov och senare gick vi hem till Maria,Calle och Julia. Mamma skulle hämta Julia från dagis så då passade vi på att umgås lite med dom.
Eftermiddagen var så händelselös så vi struntar i den ;)
Idag har jag och Vilmer varit hemma hos Linnéa och Isabella som var lediga från dagis.
Tanken var att vi egentligen skulle till Slottsskogen men Isabella hade lite temp (38grader) och Camilla visste inte riktigt varför men misstänkte tänder. Men det blev att stanna hemma ändå.
Vi är inte sjåpiga utan gick dit och umgicks.
Vilmer sov inte mer än 20 min på förmiddagen vilket har märkts resten av dagen :/ Grinigt värre!
När vi åt lunch (som Camilla bjöd på) åt Vilmer friskt. Pasta och köttfärssås var en riktig höjdare. Han fick i sig massa pasta doppade i köttfärssås och och några gurkskivor, åt en hel burk av sin egna mat samt att en bit banan till efterrätt.
Jag tror minsann att vinden har börjat vända. Han klarar av att äta mycket mer saker nu utan att spy. DEt är så härligt att se att han riktigt njuter av att äta. Och själv dessutom :)
Innan fick man ge honom pyttepytte bitar som han ändå rös utav och kräktes upp :(
Nu kan man ge honom en halv macka som han tar småtuggor av och klarar det galant.
Från och med idag ska han bara få medicinen 2 gånger om dagen. Skönt för gubben! Nu stretar han inte alls emot lika mycket som innan men det är ju inte roligt för det.
Tycker fortfarande att han hostar lite grann men inte lika mycket som innan.....tror jag. Har ju inte direkt fört någon statestik över det innan så det är svårt att veta exakt hur mycket det har förbättrats. Men jag kan ju säga så mycket som att han hostar inte på dagarna längre. Det är mest på mornarna i så fall.
Nu kämpar Robban med att försöka somna vår lilla grinpelle och jag sitter i soffan och njuter av ett glas rött. Låtsas att det är fredag!
"Snart är det fredagsmys!!!" ;)
Blev så besviken. Hade fått reda på att det skulle spelas brännboll och grillas imorgon med jobbet. Såg fram emot det jättemycket. Men tydligen är det nästa fredag. Suck! Hoppas vi kan komma på något annat roligt som vi kan göra imorgon istället nu då.
Så varmt och gott som det är och ska vara i helgen, då vill man ju utnyttja värmen. Eller hur!
Vad ska ni göra i helgen?
Jävla barnvagnshelvete!!
Börjar nästan ångra att vi oss en barnvagn med gummihjul.
På väg till bvc imorse fick jag såklart punktering på vagnen. Jag blir så trött!
Jag som skulle promenera till öppna förskolan bortanför Frölunda Torg.
Så efter bvc-besöket var det bara att ringa ut Robban med bilnyckeln. Ja, han/vi jobbar alldeles bredvid bvc så lite tur hade jag iaf.
Kunde ju ha varit långt hemifrån.
Fick åka hem och nu sover Vilmer på balkongen i vagnen istället för på vägen till öppna.
Kan ju säga att det blir stressigt när han vaknar eftersom vi ska träffa Lisa med Axel vid 12. Suck!!!
Bvc-besöket gick sådär. Blir mer och mer nedstämd för varje gång vi är där. Vilmer går uppså himla dåligt i vikt. Än så länge är det ingen fara men han får snart inte sjunka lägre ner på kurvan än vad han är nu.
Nu väger han 9890 och än är han ju inte så tunn, men man vill ju att han ska gå upp bra i vikt så vi slipper oroa oss över det också. :(
Det är ju antagligen allt kräkande som gör att han går upp så dåligt i vikt. Iofs är ju han vääldigt aktiv så det kan nog också vara en bidragande orsak.
Men han är ju pigg och glad hela tiden så han verkar ju må bra iaf. Det är ju såklart det viktigaste.
Ska egentligen tillbaka först när han är 1½ år för ny kontroll men vi fick en tid innan midsommar för att kolla av vikten, vilket är väldigt skönt.
Gubben fick även sin spruta, eller ja det är ju faktiskt 2 sprutor. Första gick bra men han blev väldigt ledsen när han fick andra. Det är vaccinet som svider så när det sprutas in i benet :( Stackarn!
Men det gick fort över och sedan var han sig själv igen.
Nu är det dags lämna datorn för att väcka gubben och dra till öppna förskolan.
Hejs!
På väg till bvc imorse fick jag såklart punktering på vagnen. Jag blir så trött!
Jag som skulle promenera till öppna förskolan bortanför Frölunda Torg.
Så efter bvc-besöket var det bara att ringa ut Robban med bilnyckeln. Ja, han/vi jobbar alldeles bredvid bvc så lite tur hade jag iaf.
Kunde ju ha varit långt hemifrån.
Fick åka hem och nu sover Vilmer på balkongen i vagnen istället för på vägen till öppna.
Kan ju säga att det blir stressigt när han vaknar eftersom vi ska träffa Lisa med Axel vid 12. Suck!!!
Bvc-besöket gick sådär. Blir mer och mer nedstämd för varje gång vi är där. Vilmer går uppså himla dåligt i vikt. Än så länge är det ingen fara men han får snart inte sjunka lägre ner på kurvan än vad han är nu.
Nu väger han 9890 och än är han ju inte så tunn, men man vill ju att han ska gå upp bra i vikt så vi slipper oroa oss över det också. :(
Det är ju antagligen allt kräkande som gör att han går upp så dåligt i vikt. Iofs är ju han vääldigt aktiv så det kan nog också vara en bidragande orsak.
Men han är ju pigg och glad hela tiden så han verkar ju må bra iaf. Det är ju såklart det viktigaste.
Ska egentligen tillbaka först när han är 1½ år för ny kontroll men vi fick en tid innan midsommar för att kolla av vikten, vilket är väldigt skönt.
Gubben fick även sin spruta, eller ja det är ju faktiskt 2 sprutor. Första gick bra men han blev väldigt ledsen när han fick andra. Det är vaccinet som svider så när det sprutas in i benet :( Stackarn!
Men det gick fort över och sedan var han sig själv igen.
Nu är det dags lämna datorn för att väcka gubben och dra till öppna förskolan.
Hejs!
Presenterna
Har ju glömt att lägga ut bilderna på kläderna Vilmer fick i födelsedagspresent.
Så här är dom.
Windstopper, mössa, vantar och scarf (PoP) från farbror Jim med familj
Body (Småfolk) och jeans (Metoo) från farmor
Piké, surfshorts och (chinos)shorts (H&M) från Maria, Carro och Emelie
Tröja, byxor (Ida T) och mockasiner från gammelmormor
Mockasiner från farmor
Var även tvungen att ta en bild på den underbara lampan från Cult som han fick av sina mostrar med familjer. Han har napplådan sen innan, och jag har länge kastat lystna blickar efter denna. Till min glädje såg jag att den fortfarande fanns kvar i butikerna så vi önskade oss den till Vilmer.
Älskar den! :)
Sen måste ni ju bara se Vilmers shortssamling. Vi får ju verkligen hoppas på en rejält var sommar säger jag bara ;)
2 par av shortsen fick han i present. Men dom andra hade jag hunnit köpa innan. Och alla är ju olika förutom chinosvarianterna. Måste ju ha ett par för varje tillfälle. ;)
Och tänka sig, alla är från H&M. Ibland förvånar dom en. Imellanåt har dom bara ren skit och ibland kommer det in lite pärlor. Sen blir det ju alltid lite roligare kläder ju äldre barnen blir.
Så här är dom.
Windstopper, mössa, vantar och scarf (PoP) från farbror Jim med familj
Body (Småfolk) och jeans (Metoo) från farmor
Piké, surfshorts och (chinos)shorts (H&M) från Maria, Carro och Emelie
Tröja, byxor (Ida T) och mockasiner från gammelmormor
Mockasiner från farmor
Var även tvungen att ta en bild på den underbara lampan från Cult som han fick av sina mostrar med familjer. Han har napplådan sen innan, och jag har länge kastat lystna blickar efter denna. Till min glädje såg jag att den fortfarande fanns kvar i butikerna så vi önskade oss den till Vilmer.
Älskar den! :)
Sen måste ni ju bara se Vilmers shortssamling. Vi får ju verkligen hoppas på en rejält var sommar säger jag bara ;)
2 par av shortsen fick han i present. Men dom andra hade jag hunnit köpa innan. Och alla är ju olika förutom chinosvarianterna. Måste ju ha ett par för varje tillfälle. ;)
Och tänka sig, alla är från H&M. Ibland förvånar dom en. Imellanåt har dom bara ren skit och ibland kommer det in lite pärlor. Sen blir det ju alltid lite roligare kläder ju äldre barnen blir.
Lite sommarkänsla
Vilken värme det har varit idag.
Gick hemifrån på förmiddagen för min dagliga promenad medan Vilmer sov i vagnen. Efter et kort tag blev det för varmt med jacka. Av med den. Efter ytterligare 30 min promenerade i slingan så åkte luvtröjan också av. Och sedan veks även byxorna upp. Och ändå sken inte solen.
Tänk vilken värme det hade varit om solen vart framme. Men det var ändå härligt!
Gick hem, serverade mig och Vilmer lunch, bytte snabbt om till mina nya knickers som legat och väntat på mig, och satte även på mig ett par tunnare skor och satte Vilmer på nytt i vagnen. Fick inga protester trots vi nyss kommit innanför dörren.
Vi gav oss iväg till jobbet. Ja, idag igen! Niklas på min avdelning som är pappaledig på måndagar med sina 1½ åriga tvillingpojkar, skulle komma och säga hej på 14-fikat. Var så längesedan jag såg dom så jag tänkte det kunde va kul att vi också kom dit och sa hej. :)
Tråkigt nog kom dom aldrig. Barnen hade blivit sjuka.
Fick iaf lämnat påsen med gravidtidningar och böcker till Cicci som jag har glömt av ett otal gånger.
Visst är det ändå nåt häftigt att få vara gravid för första gången?! Allt är så nytt, så spännande, så pirrigt. Och man är bara som en svamp (iaf jag). Suger i sig all information. Läser böcker, köper tidningar, lusläser repotage, och som i mitt fall; var beroende av Familjeliv.
Är nästan lite avundsjuk på Cicci nu som får vara med om allt det här häftiga nu =) TROTS att jag mådde som en potta skit dom sista månaderna ;)
Förstår ju att det inte blir samma sak när man väntar sitt andra barn. Man har ju redan gjort allt en gång innan. Man har ju redan koll på allt som väntar + att man har en liten galning att ta hand om.
Lite annorlunda från när man är gravid första gången. Då är man bara två om det, och kan vila när man vill och göra vad man känner för.
När man väntar sitt andra barn är det full rulle hela tiden och man har knappast tid eller ro att sitta ner och vila. Misstänker att andra graviditeten är över i en ögonblinkning ;) Plötsligt ligger man där och föder och undrar vart i hela friden dom 9 månaderna tog vägen. Haha!
Nej, ni behöver inte fundera på om jag är gravid för det är jag verkligen inte. Det där får allt vänta ett par år. Är låångt från redo att vara tvåbarnsmamma. Haha!
Oj vad jag spårade iväg i tankarna.
Ska återgå till dagen.
Efter fikat så satt jag och pratade med min chef en stund. Vi bestämde att jag ska komma tillbaka till jobbet den 1 september. Hjälp!! Läskigt att ha det bestämt så fastän jag och Robban har pratat så mycket om det.
Tiden går så förfärligt fort tycker jag.
När jag går tillbaka till jobbet kommer Robban vara hemma med gubben. Han tycker självklart det ska bli jättekul men är lite orolig vad dom ska göra hela dagarna men det löser sig alltid :)
Har lite svårt att förstå hur folk kan vilja längta tillbaka till sina jobb som vissa gör. Javisst, jag har inte mitt drömjobb men det hade nog inte spelat någon roll ändå. Jag älskar att få vara hemma med Vilmer. Den här tiden när han är hemma är så kort och går så fort och jobba ska man ändå hela livet tills man är 65. Man har gott om tid på sig att jobba.
Önskade att jag och Robban hade bättre ställt så man kunde få vara hemma lite längre än vad vi har planerat.
Hade tyckt att det hade vart ultimat att Vilmer hade fått börja på dagis när han är två.
Nu ska vi söka plats f.o.m. september i år och får därmed troligtvis (förhoppningsvis) inte någon plats snart inpå. Vi hade gärna velat att han skulle få en plats under senhösten/vintern någon gång.
Som tur är har vi snålat med dagarna så skulle dagisplats dröja ett tag tror vi nog allt att vi klarar det.
Nu är det dags för sängen för jag och Vilmer ska vara hemifrån tidigt imorgon. Det är 1 årskontroll på bvc som gäller vid 9:30. Då ska han även få vaccinationsspruta. Alltså för difteri, stelkramp, kikhosta, Hib och polio.
Efteråt ska vi träffa Lisa och Axel på öppna förskolan vid 12. Hoppas han inte får några sviter av vaccinet så fort inpå bara. Då får vi åka hem tidigare.
Gick hemifrån på förmiddagen för min dagliga promenad medan Vilmer sov i vagnen. Efter et kort tag blev det för varmt med jacka. Av med den. Efter ytterligare 30 min promenerade i slingan så åkte luvtröjan också av. Och sedan veks även byxorna upp. Och ändå sken inte solen.
Tänk vilken värme det hade varit om solen vart framme. Men det var ändå härligt!
Gick hem, serverade mig och Vilmer lunch, bytte snabbt om till mina nya knickers som legat och väntat på mig, och satte även på mig ett par tunnare skor och satte Vilmer på nytt i vagnen. Fick inga protester trots vi nyss kommit innanför dörren.
Vi gav oss iväg till jobbet. Ja, idag igen! Niklas på min avdelning som är pappaledig på måndagar med sina 1½ åriga tvillingpojkar, skulle komma och säga hej på 14-fikat. Var så längesedan jag såg dom så jag tänkte det kunde va kul att vi också kom dit och sa hej. :)
Tråkigt nog kom dom aldrig. Barnen hade blivit sjuka.
Fick iaf lämnat påsen med gravidtidningar och böcker till Cicci som jag har glömt av ett otal gånger.
Visst är det ändå nåt häftigt att få vara gravid för första gången?! Allt är så nytt, så spännande, så pirrigt. Och man är bara som en svamp (iaf jag). Suger i sig all information. Läser böcker, köper tidningar, lusläser repotage, och som i mitt fall; var beroende av Familjeliv.
Är nästan lite avundsjuk på Cicci nu som får vara med om allt det här häftiga nu =) TROTS att jag mådde som en potta skit dom sista månaderna ;)
Förstår ju att det inte blir samma sak när man väntar sitt andra barn. Man har ju redan gjort allt en gång innan. Man har ju redan koll på allt som väntar + att man har en liten galning att ta hand om.
Lite annorlunda från när man är gravid första gången. Då är man bara två om det, och kan vila när man vill och göra vad man känner för.
När man väntar sitt andra barn är det full rulle hela tiden och man har knappast tid eller ro att sitta ner och vila. Misstänker att andra graviditeten är över i en ögonblinkning ;) Plötsligt ligger man där och föder och undrar vart i hela friden dom 9 månaderna tog vägen. Haha!
Nej, ni behöver inte fundera på om jag är gravid för det är jag verkligen inte. Det där får allt vänta ett par år. Är låångt från redo att vara tvåbarnsmamma. Haha!
Oj vad jag spårade iväg i tankarna.
Ska återgå till dagen.
Efter fikat så satt jag och pratade med min chef en stund. Vi bestämde att jag ska komma tillbaka till jobbet den 1 september. Hjälp!! Läskigt att ha det bestämt så fastän jag och Robban har pratat så mycket om det.
Tiden går så förfärligt fort tycker jag.
När jag går tillbaka till jobbet kommer Robban vara hemma med gubben. Han tycker självklart det ska bli jättekul men är lite orolig vad dom ska göra hela dagarna men det löser sig alltid :)
Har lite svårt att förstå hur folk kan vilja längta tillbaka till sina jobb som vissa gör. Javisst, jag har inte mitt drömjobb men det hade nog inte spelat någon roll ändå. Jag älskar att få vara hemma med Vilmer. Den här tiden när han är hemma är så kort och går så fort och jobba ska man ändå hela livet tills man är 65. Man har gott om tid på sig att jobba.
Önskade att jag och Robban hade bättre ställt så man kunde få vara hemma lite längre än vad vi har planerat.
Hade tyckt att det hade vart ultimat att Vilmer hade fått börja på dagis när han är två.
Nu ska vi söka plats f.o.m. september i år och får därmed troligtvis (förhoppningsvis) inte någon plats snart inpå. Vi hade gärna velat att han skulle få en plats under senhösten/vintern någon gång.
Som tur är har vi snålat med dagarna så skulle dagisplats dröja ett tag tror vi nog allt att vi klarar det.
Nu är det dags för sängen för jag och Vilmer ska vara hemifrån tidigt imorgon. Det är 1 årskontroll på bvc som gäller vid 9:30. Då ska han även få vaccinationsspruta. Alltså för difteri, stelkramp, kikhosta, Hib och polio.
Efteråt ska vi träffa Lisa och Axel på öppna förskolan vid 12. Hoppas han inte får några sviter av vaccinet så fort inpå bara. Då får vi åka hem tidigare.
Utan mitt läppstift
Hon är väl för underbar vår fru Montazami?!
Speedad
Har en helspeedad son som drar runt på golvet. Nu börjar sviterna av medicinerna komma. :/ Får se när vi får somnat Vilmer idag. Suck!
Igår var det helvetiskt jobbigt att ge honom den. Han skrek, sparkade, fäktade med armarna, grät och man kände sig som en skurk när man höll fast armar, ben och höll huvudet som i ett skruvstäd för att få honom att andas i masken. Fy fasen!
Men tack och lov har det gått bättre idag. Han skriker inte men fäktar och vrider sig lika mycket som innan. Men iaf...lite bättre.
Idag har jag gått en rejäl lång och rask promenad. Känner mig änna lite mör i benen. Gott!
Sedan var vi på fika hos Camilla, Niklas och barnen.
Annars har det inte hänt så mycket mer spännande.
Imorgon kommer jag och Vilmer vara själva så jag tror att vi kommer dra till Allum för att hitta en mössa som jag varit på jakt efter länge. Och den finns bara kvar i Vilmers storlek på Allum av alla butiker i stan.
Visst är det underbara färger på den?!
Har bjudit in Maria och Julia på middag imorgon eftersom dom också är själva på kvällen. Och vad är bättre än att äta och umgås ihop?! Det blir lasange och fruktsallad med glass. Mums! :)
Ska även baka en ny sådan här:
För på söndag är det äntligen dags för det stora gemensamma 1 års kalaset. Alla vi som hängt ihop från familjeliv ska fira våra små 1åringar ihop, då det blir för många kalas annars.
14 barn med familj och även några storasyskon, det blir en hel del människor.
Vi har hyrt en öppen förskola vilket är perfekt. Där finns ju allt som kan tänkas behövas. Stolar, bord, leksaker, plats mm.
Några har fått äran att göra mat, någon tar med dryck, någon sallad och bröd, någon mat och annat gott till barnen, jag och en till bakar tårtor, någon bakar kakor, någon kaffe och tillbehör, någon partytillbehör och fotograferar.
Sedan ska ju självklart alla barn få varsin present så alla tar med ett paket värt 100:- som sedan delas ut.
Jag tror vi kommer få en urtrevlig dag!
Igår var det helvetiskt jobbigt att ge honom den. Han skrek, sparkade, fäktade med armarna, grät och man kände sig som en skurk när man höll fast armar, ben och höll huvudet som i ett skruvstäd för att få honom att andas i masken. Fy fasen!
Men tack och lov har det gått bättre idag. Han skriker inte men fäktar och vrider sig lika mycket som innan. Men iaf...lite bättre.
Idag har jag gått en rejäl lång och rask promenad. Känner mig änna lite mör i benen. Gott!
Sedan var vi på fika hos Camilla, Niklas och barnen.
Annars har det inte hänt så mycket mer spännande.
Imorgon kommer jag och Vilmer vara själva så jag tror att vi kommer dra till Allum för att hitta en mössa som jag varit på jakt efter länge. Och den finns bara kvar i Vilmers storlek på Allum av alla butiker i stan.
Visst är det underbara färger på den?!
Har bjudit in Maria och Julia på middag imorgon eftersom dom också är själva på kvällen. Och vad är bättre än att äta och umgås ihop?! Det blir lasange och fruktsallad med glass. Mums! :)
Ska även baka en ny sådan här:
För på söndag är det äntligen dags för det stora gemensamma 1 års kalaset. Alla vi som hängt ihop från familjeliv ska fira våra små 1åringar ihop, då det blir för många kalas annars.
14 barn med familj och även några storasyskon, det blir en hel del människor.
Vi har hyrt en öppen förskola vilket är perfekt. Där finns ju allt som kan tänkas behövas. Stolar, bord, leksaker, plats mm.
Några har fått äran att göra mat, någon tar med dryck, någon sallad och bröd, någon mat och annat gott till barnen, jag och en till bakar tårtor, någon bakar kakor, någon kaffe och tillbehör, någon partytillbehör och fotograferar.
Sedan ska ju självklart alla barn få varsin present så alla tar med ett paket värt 100:- som sedan delas ut.
Jag tror vi kommer få en urtrevlig dag!
Oh Weei!
Är det nu man ska ut på natten och riva ner affischer a la 90tal Pamela Anderson? ;)
Hade passat bra på jobbet!
Hade passat bra på jobbet!
Fan fan fan
Det blev aldrig någon ny lägenhet för oss. Kvinnan tyckte den kändes för liten och att det var för mycket insyn från grannhuset :(
Ne, om man skulle tröstäta något... om man nu hade haft något hemma.
Fan, nu raserade allt :(
Som vanligt
är klockan på tok för mycket.
Får dra dagen i korta drag!
Förmiddagen spenderades som sagt hemma hos Sarah och Greta. Där fick vi jättegod vegetarisk lasange. Nog den godaste jag har ätit. TYvärr hann vi inte stanna på kaffe och tårta eftersom vi skulle till barnmedicin.
Där fick jag en genomgång hur inhalatorn och medicinen fungerar. Vilmer får en liten mask som han ska andas in i som i sin tur sitter på andningsbehållaren.
Medicinerna som han ska få heter Airomir (luftrörsvidgande) och Pulmicort (dämpande och förhindrande av inflammationer).
Airomir ska ha få först varje tillfälle eftersom det är luftrörsvidgande. Efter det får han Pulmicort.
Så först ska han få en puff med Airomir och han måste ta 4 andetag i masken för att få isig det. en puff av Pulmicort och även 4 andetag då också. Detta ska vi göra 4 ggr om dagen i en vecka.
Därefter ska vi gå ner till 2 ggr per dag i ytterligare en vecka. Efter det den 7 maj ska vi tillbaka till barnmedicin för att kolla resultat.
Hoppas hoppas detta går vägen, och att Vilmer accepterar detta. Det kan ju lika väl bli en fajt varje gång han måste inhalera. Usch hoppas inte det! Det kommer ju bli tillräckligt jobbigt för honom detta.
Imorgon bitti ska vi hämta ut allt från Apoteket och börja använda det.
Just det, lovade ju att berätta en sak om vår lägenhet.
I förmiddags ringde det en kvinna som bor i vårt område och har en 3a som hon vill byta mot en två pga separation. Hon hade fått vårt nummer av vår fastighetsvärd. (Det måste ju betyda att vi ligger högt upp i kön nu då?)
Så hon var intresserad av att komma och titta på vår lägenhet.
Hennes ligger på bottenvåningen och är på 74 kvm. Det kan ju inte bli bättre för oss! Det enda jag funderar på är vad för sorts uteplats det är. Hoppas verkligen inte att det är balkong för det har vissa uppe på den gatan.
Men egentligen, vad gör det om vi skulle få den! Vi får större yta, Vilmer får ett eget rum och i slipper springa o trapporna med katterna. Vilket hallelujahmoment det skulle vara om vi får den!!!! =)
Så håll tummarna för oss! På torsdag eftermiddag vet vi om det blir något.
Imorgon ska jag och Vilmer umgås med Linnéa, Isabella och Julia. Det är studiedag vilket gör att Camilla och Maria får var hemma med barnen. Blir kul!
Sa även försöka komma iväg och träna på eftermiddagen. Simning eller gymmet blir det nog.
Godnatt, nu ska det sovas!
Vilmer kalas
Vilmers kalas gick över all förväntan.
Tidigt på förmiddagen åkte vi hem till mamma och Kai för att ha god tid på oss att förbereda.
Somnade Vilmer ute på altan nästan direkt vi kom dit så hade vi fria händer.
Han sov länge så vi fick gjort en massa.
Men det blev tyvärr inte så mycket av min solning i solstolen som jag trodde jag skulle hinna med :)
Det enda som inte gick vägen var Vilmers eftmiddagsvila. Han vägrade först att somna och fick knappt sovit en timme innan gästerna dök upp.
När jag tog in honom hade så gott som alla kommit och riktade såklart sin uppmärksamhet mot honom. Det blev för mycket för en nyvaken och lite blyg Vilmer. Det riktigt tårades i ögonen på honom och vi gick undan en kort stund för att vakna till liv och byta till finkläder.
Det tog ytterligare en stund för honom att komma ur blygheten men sen var han på topp som vanligt.
Maten va populär och räckte mer än väl. Iaf pastasalladen som fanns kvar i överflöd. Kycklingen därimot tog så gott som slut och lovordades av många. Som den brukar göra! :)
Marängtårtan blev jättelyckad och alla älskade den! Kul! Alltid roligt att bjuda på något nytt och som också uppskattas!
Men det blev ändå en liten tårta över som vi gjorde extra. Den tog Robban till jobbet dagen efter och bjöd våra arbetskamrater på. Det var populärt kan jag säga.
Vilmer hade fullt upp med paketöppningen. Fast varje grej är ju intressant i 5 sek sen är det bara över till nästa sak. :)
Men han fick hemskt mycket fina saker och vi är jättetacksamma!
Kom på i efterhand att jag glömde visa upp alla fina kläder på kort. Dom ligger ju bara på hög på dom här bilderna. Ska lösa det imorgon då det mesta hänger på tork efter ha blivit tvättat idag.
Vid 20:30 tiden gick dom sista gästerna och vi kunde pusta ut och börja städa. Vilmer var väldigt trött men hade nog lite svårt att komma till ro. Inte så konstigt så mycket kul som hänt under dagen och så många roliga människor som lekte och grejade med honom.
Jag försökte somna honom runt 21 men han vägrade både välling och sömn, sådet var bara att gå upp igen. Robban var kvar länge innan han begav sig hem till katterna.
Jag skulle ju som sagt sova över med Vilmer eftersom vi inte ville släpa ut honom så sent efter läggdags + att det var gött att få städat klart efter kalaset dagen därpå när mamma och Kai var på jobbet.
Först vid 23:30 fick jag somnat honom och då slockade även jag själv. Var helt slut efter den dagen!
Egentligen är det inte så konstigt när man har hållt på med fixande och trixande sedan dagen innan, lagat mat, tårtor, ta hand om gäster, prata med alla, ta hand om disk etc etc. MEN vi fick jättemycket hjälp av alla möjliga. Tack så mycket! Det är guld värt att få hjälp när man har ett stort kalas som detta.
Dagen efter tog jag och Vilmer det lugnt. Maria och Julia kom förbi en sväng på förmiddagen och fikade upp det sista av tårtan.
När Vilmer sov middag tog jag hand om all disk och städade undan bord mm. Sedan tog jag mig en välförtjänt paus i solstolen på altanen. Som tur är hade dom lä i trädgården så man kunde sitta i t-shirt och uppkavlade byxor och sola. Underbart!
På eftermiddagen när Robban kom från jobbet var vikvar en kort stund till sen tog vi oss hemåt med alla överfulla påsar.
Jag och Vilmer fick gå hem för vi fick inte plats i bilen ;)
Här kommer lite kort från kalasandet!
Det blyga födelsedagsbarnet i hög person
Lite gäster
Vilmer med sin polare Elliot
Systeryster agerar fotograf
Cicci hugger in på maten
Farmor skojar med Vilmer när han äter
Tårtan
Ljusutblåsning
Mmm...grädde är gott!
Presentöppning är kul, fastän man är fasthållen för man vill sticka iväg
Snackspaus i paketöppningen
Alla vill vara med och öppna paket
Linnéa glad över sina ballonger
Ett trött med glatt gäng säger hejdå till dom sista gästerna
Presenterna
Vilmers fina handmålade stol han fick av mormor, morfar och gammelmorfar
Mer presenter
Tidigt på förmiddagen åkte vi hem till mamma och Kai för att ha god tid på oss att förbereda.
Somnade Vilmer ute på altan nästan direkt vi kom dit så hade vi fria händer.
Han sov länge så vi fick gjort en massa.
Men det blev tyvärr inte så mycket av min solning i solstolen som jag trodde jag skulle hinna med :)
Det enda som inte gick vägen var Vilmers eftmiddagsvila. Han vägrade först att somna och fick knappt sovit en timme innan gästerna dök upp.
När jag tog in honom hade så gott som alla kommit och riktade såklart sin uppmärksamhet mot honom. Det blev för mycket för en nyvaken och lite blyg Vilmer. Det riktigt tårades i ögonen på honom och vi gick undan en kort stund för att vakna till liv och byta till finkläder.
Det tog ytterligare en stund för honom att komma ur blygheten men sen var han på topp som vanligt.
Maten va populär och räckte mer än väl. Iaf pastasalladen som fanns kvar i överflöd. Kycklingen därimot tog så gott som slut och lovordades av många. Som den brukar göra! :)
Marängtårtan blev jättelyckad och alla älskade den! Kul! Alltid roligt att bjuda på något nytt och som också uppskattas!
Men det blev ändå en liten tårta över som vi gjorde extra. Den tog Robban till jobbet dagen efter och bjöd våra arbetskamrater på. Det var populärt kan jag säga.
Vilmer hade fullt upp med paketöppningen. Fast varje grej är ju intressant i 5 sek sen är det bara över till nästa sak. :)
Men han fick hemskt mycket fina saker och vi är jättetacksamma!
Kom på i efterhand att jag glömde visa upp alla fina kläder på kort. Dom ligger ju bara på hög på dom här bilderna. Ska lösa det imorgon då det mesta hänger på tork efter ha blivit tvättat idag.
Vid 20:30 tiden gick dom sista gästerna och vi kunde pusta ut och börja städa. Vilmer var väldigt trött men hade nog lite svårt att komma till ro. Inte så konstigt så mycket kul som hänt under dagen och så många roliga människor som lekte och grejade med honom.
Jag försökte somna honom runt 21 men han vägrade både välling och sömn, sådet var bara att gå upp igen. Robban var kvar länge innan han begav sig hem till katterna.
Jag skulle ju som sagt sova över med Vilmer eftersom vi inte ville släpa ut honom så sent efter läggdags + att det var gött att få städat klart efter kalaset dagen därpå när mamma och Kai var på jobbet.
Först vid 23:30 fick jag somnat honom och då slockade även jag själv. Var helt slut efter den dagen!
Egentligen är det inte så konstigt när man har hållt på med fixande och trixande sedan dagen innan, lagat mat, tårtor, ta hand om gäster, prata med alla, ta hand om disk etc etc. MEN vi fick jättemycket hjälp av alla möjliga. Tack så mycket! Det är guld värt att få hjälp när man har ett stort kalas som detta.
Dagen efter tog jag och Vilmer det lugnt. Maria och Julia kom förbi en sväng på förmiddagen och fikade upp det sista av tårtan.
När Vilmer sov middag tog jag hand om all disk och städade undan bord mm. Sedan tog jag mig en välförtjänt paus i solstolen på altanen. Som tur är hade dom lä i trädgården så man kunde sitta i t-shirt och uppkavlade byxor och sola. Underbart!
På eftermiddagen när Robban kom från jobbet var vikvar en kort stund till sen tog vi oss hemåt med alla överfulla påsar.
Jag och Vilmer fick gå hem för vi fick inte plats i bilen ;)
Här kommer lite kort från kalasandet!
Det blyga födelsedagsbarnet i hög person
Lite gäster
Vilmer med sin polare Elliot
Systeryster agerar fotograf
Cicci hugger in på maten
Farmor skojar med Vilmer när han äter
Tårtan
Ljusutblåsning
Mmm...grädde är gott!
Presentöppning är kul, fastän man är fasthållen för man vill sticka iväg
Snackspaus i paketöppningen
Alla vill vara med och öppna paket
Linnéa glad över sina ballonger
Ett trött med glatt gäng säger hejdå till dom sista gästerna
Presenterna
Vilmers fina handmålade stol han fick av mormor, morfar och gammelmorfar
Mer presenter
Rivstart 5 tycker till
Asså denna människan måste slå dom flesta idioter! Hahahhaha!
Rivstart 5 tycker till x2
Eller ja, vi har ju denna snubben också! Hahahahahaha!
Ikväll
ska ni se att det kommer in mer bilder från Vilmers kalasfirande.
Har inte tid nu och Robban jobbar övertid tills ikväll så nu finns inte så mycket tid för datorn.
Vi var på barnmedicin tidigare idag och fick inhalator mm utskrivet till Vilmer. Ska sätta igång med det imorgon är det tänkt. Mer om det senare!
Vi var även på kort födelsedagsfika hos Sarah och Greta i min mammagrupp. Greta fyller 1 helt år idag!
En mer spännande grej som gäller vår lägenhet kan jag också avslöja sen.
Hej så länge!
Har inte tid nu och Robban jobbar övertid tills ikväll så nu finns inte så mycket tid för datorn.
Vi var på barnmedicin tidigare idag och fick inhalator mm utskrivet till Vilmer. Ska sätta igång med det imorgon är det tänkt. Mer om det senare!
Vi var även på kort födelsedagsfika hos Sarah och Greta i min mammagrupp. Greta fyller 1 helt år idag!
En mer spännande grej som gäller vår lägenhet kan jag också avslöja sen.
Hej så länge!
Förberedelser
Hurra!
Vilmer är frisk! Det var på tiden! Är så härligt att se honom pigg och kry igen.
Då kan vi med gott samvete ha kalaset imorgon.
Robban var och inhandlade allt som behövdes till imorgon och körde hem det mesta till mamma och Kai. Jag tog en promenad dit medan Vilmer sov. Men det var lättare sagtän gjort att var aute i den här stormen som härjat idag.
En del fick åka med hem eftersom tårtor och kyckling ska fixas redan ikväll. Håller på med tårtbottnarna just nu. Ett evighetsjobb.
Ska göra pastasallad med marinerad kyckling och till efterrätt marängårta med Rice Krispies. Tror att recepten stämmer överens fast det skall vara 4 äggvitor, 3 dl socker, 4 droppar ättiksprit och 3 dl Rice Krispies i marängbottnen.
Vi dekorerar dom med vispad grädde och färska jordgubbar. Mmmm!
Har även i dagarna bakat drömmar och chokladkakor. Hittade aldrig det andra receptet på nätet, trots att det är från boken Tasteline gjorde tillsammans med Aftonbladet. Då borde det ju finnas på Tastelines hemsida tycker man.
Men iaf, det var som chokladdrömmar med smält choklad på. Dock tycker jag att det gott kunde varit lite mer socker. ½ dl är inte mycket att hänga i julgran. Men nu vet jag ju det tills nästa gång.
Vi har börjat märka små små framsteg på Vilmer nu när han blivit frisk. Nu har han velat stå upp och gå igen. Och nu är det inte vi som håller hans händer när han går utan han som håller våra. Och oftast så räcker det med ett finger i vardera hand. Samt att han släppte ena handen några gånger. Iofs kom han ju på vad han gjort direkt efter, blev orolig och grabbade tag i ens finger på nytt. Men det är ett litet framsteg.
Och nu ikväll när han stod i sin säng släppte han även då spjälorna med ena handen flera gånger. Heja Vilmer!
Då kan vi med gott samvete ha kalaset imorgon.
Robban var och inhandlade allt som behövdes till imorgon och körde hem det mesta till mamma och Kai. Jag tog en promenad dit medan Vilmer sov. Men det var lättare sagtän gjort att var aute i den här stormen som härjat idag.
En del fick åka med hem eftersom tårtor och kyckling ska fixas redan ikväll. Håller på med tårtbottnarna just nu. Ett evighetsjobb.
Ska göra pastasallad med marinerad kyckling och till efterrätt marängårta med Rice Krispies. Tror att recepten stämmer överens fast det skall vara 4 äggvitor, 3 dl socker, 4 droppar ättiksprit och 3 dl Rice Krispies i marängbottnen.
Vi dekorerar dom med vispad grädde och färska jordgubbar. Mmmm!
Har även i dagarna bakat drömmar och chokladkakor. Hittade aldrig det andra receptet på nätet, trots att det är från boken Tasteline gjorde tillsammans med Aftonbladet. Då borde det ju finnas på Tastelines hemsida tycker man.
Men iaf, det var som chokladdrömmar med smält choklad på. Dock tycker jag att det gott kunde varit lite mer socker. ½ dl är inte mycket att hänga i julgran. Men nu vet jag ju det tills nästa gång.
Vi har börjat märka små små framsteg på Vilmer nu när han blivit frisk. Nu har han velat stå upp och gå igen. Och nu är det inte vi som håller hans händer när han går utan han som håller våra. Och oftast så räcker det med ett finger i vardera hand. Samt att han släppte ena handen några gånger. Iofs kom han ju på vad han gjort direkt efter, blev orolig och grabbade tag i ens finger på nytt. Men det är ett litet framsteg.
Och nu ikväll när han stod i sin säng släppte han även då spjälorna med ena handen flera gånger. Heja Vilmer!
Vilmers presenter
Så här mycket fint har han fått och det har inte ens varit kalas än.
Lakanen fick av av Mia och Douglas i torsdags eftersom dom inte kan komma på kalaset.
Lakanen fick av av Mia och Douglas i torsdags eftersom dom inte kan komma på kalaset.
16 april 2009 23:59:46
Då kom han till oss vår lille älskling. Men det var en lång väg dit.
Började skriva detta sent igår men det tog så lång tid och klockan blev så mycket så jag fick fortsätta idag istället.
Efter jag hade skrivit färdigt hela denna texten funderade jag på om jag verkligen ville posta den men efter lite eftertänksamhet ville jag det ändå. Till en början skrev jag mest för att jag ville återge Vilmers förlossning i korta drag för er. Men ju mer jag mindes desto mer ville jag skriva. Och mest för min egna och för Vilmers skull. Så han kan få läsa om det en dag om han vill. Så håll tillgodo! Det lär ta en stund för er att ta er igenom denna texten!
Efter Robban hade åkt till jobbet låg jag kvar i sängen ett par timmar och försökte sova, alternativt vila. Förvärkarna gjorde sig påminda med kortare och kortare intervaller. Det var en gräslig smärta.
Minns dåligt exakta tider men vid 6-7 tiden tog jag mig upp ur sängen. Jag pallade inte att ligga kvar längre. Gick på toaletten, tog två Alvedon och fyllde badkaret med varmt varmt vatten och kröp(läs vältrade mig) ner.
Det sägs ju att om värkarna inte försvinner med hjälp av Alvedon och/eller ett bad är det på riktigt.
Jag låg så länge jag pallade med i badet, 20 min? Tyckte värkarna kom allt tätare och började känna stressen och nervositeten krypa på.
Hade jag packat allt? När ska jag ringa hem Robban? Ska jag ringa någon annan? Mamma? Maria? Camilla? Ville inte jaga upp folk om det inte var dags ännu.
Gick mödosamt ut i köket och bredde mig några smörgåsar som jag tvingade i mig. Var inte ett dugg hungrig men visste att jag behövde energin.
När jag satt där och tuggade på min macka som nästan växte i munnen kom jag på mig själv att stirra på klockan och räkna min mellan värkarna. Åh herrejävlar! 8 min mellan? Det kan inte stämma tänkte jag. Så lite? Hjälp!
Klarade inte av att äta upp. Slängde resten och tog med mig datorn och bäddade ner mig i sängen på nytt.
Gick in på www.varktimer.se och började klocka värkarna.
Oj vilken flashback när jag gick in där nu! Tydligen sparas värderna man sist. Här är en liten stund av tiden jag låg och klockade. Fick nästan skenvärkar bara jag kollar på det. ;)
Nånstans under denna tiden jag låg där i sängen kände jag att jag måste ringa nån. Ville inte stressa Robban om det inte behövdes så jag ringde först Maria. Visste att hon var hemma. Började lipa med en gång hon svarade. Men herregud ring hem Robban MED EN GÅNG, sa hon!
Jag ringde Robban och sa att det är dags nu. Trodde han skulle svimma på plats, lät som han inte riktigt fattade först. Han var hemma i en ögonblinkning.
Blev så lättad när han kom hem att jag började lipa ännu mer. Min dumma vela, varför skulle jag envisas med att vara själv så länge när jag i själva verket behövde stöd.
Robban började snabbt fixa iordning allt för avfärd. Bb-väska, babyskydd, fylla på katternas matskålar och vattenskålar, klappa katterna.
Sen "tvingade" han i mig någon macka. Ju mer jag tuggade desto mer svällde dom i munnen på mig. Jag var inte ett dugg hungrig. Men jag tvingade mig själv.
När klockan var runt 11 tog jag mig äntligen mod att ringa Mölndals BB. Vid det laget hade jag mellan 3-6 min mellan värkarna. Men jag var livrädd över svaret som kunde komma.
"Tyvärr, vi har fullt här! Ni får åka till Östra istället!" Jag vägrade att åka till Östra, jag skulle till Mölndal om jag så skulle stå och banka och skrika utanför porten till förlossningen.
Fasade också över detta svaret: "Nej, jag tycker allt att du kan vänta lite med att komma in. Stanna du hemma ett tag till!"
Men istället fick jag svaret:
"Ja men har du såpass mellan värkarna tycker jag allt att du kan komma in!"
Hallelujah! Praise the lord! Äntligen kunde jag slappna av lite. Så mycket det nu går att slappna av när ett barn trycker på och vill komma ut där nere.
Helvete vad ont det gjorde nu. Men på nåt sätt lyckades jag rätt bra att andas mig igenom värkarna.
När klockan var drygt 11:30 lämnade vi hemmet. Det var en otroligt vacker och varm vårdag. Inte alls som idag. Det var mycket grönare ute och det var klarblå himmel och helt vindstilla. Det kändes verkligen som att "idag är vårt Pyres dag"
Stannade vid närmsta mataffär där Robban fick sticka in och köpa några tidningar, frukt, ett par drickor och lite godis. Proviant är viktigt! Vem vet hur lång tid det här skulle ta och/eller hur hungrig man skulle bli.
Kan ju säga att jag inte rörde någonting utav det. Det enda som rördes vid av mig under förlossningen var Metro efter jag fått EDAn (Epiduralen) och den började verka.
Trodde det skulle bli svårt att sitta och skriva allt detta ett helt år efter Vilmer fötts. Att jag skulle glömma så mycket. Men nu när jag skriver ner allt och tänker tillbaka minns jag nästan allt som i detalj...........på gott och ont ;)
Minns att vi var lite pirriga och nervösa när vi kom fram till Mölndal och parkerade. Det var som ett slags lugn la sig över oss, eller var det bara mig?
Vi parkerade, letade oss in dit vi skulle och ringde på klockan till Förlossningsavdelningen. Väntade, och kände oss nästan lite malplacerade. Ska vi vara här? Känns så skumt! Ska vi ha barn nu?
OBS! Bild lånad
En barnmorska kom och släppte in oss och visade oss till ett undersökningsrum. Där kopplades jag till en cgt-maskin som skulle mäta värkarns styrka och och registrera bebisens hjärtljud.
Tror jag fick ligga där i drygt 30?min.
Minns inte i vilken ordning hon gjorde det men hon kollade även hur mycket jag hade öppnat mig. 4 cm tydligen. Bra, det var mer än vad jag trodde. Eller var det 6? Nu sviker minnet mig igen.
När jag var godkänd och klar (med en stämpel i pannan som sa: förlossningsklar;) ) så blev vi tilldelade ett rum.
Med en gång vi kom in på förlossningsavdelning blev jag så förvånad över hur lugnt och tyst det var där. Så stillsamt! Tack vare det sänkte sig ett lugn över mig med.
Väl inne på vårt rum blev jag förvånad igen. Vad stort det var där. Och oj, har vi ett badkar! Lyx! Där ska jag bada, tänkte jag.
La våra saker tillrätta. Kändes skumt att ha med sig ett babyskydd och en väska full med småsmå kläder i. Ska dom verkligen användas av en riktig liten bebis?
Minns att jag tänkte så en dag när jag tvättade alla bebiskläder, lakan och dylikt innan det var dags.
Ska verkligen allt detta användas på riktigt? Man fattar bara inte det.
Vi tog en liten promenad i den tysta stillsamma korridoren. Jag hade mina snygga ;) foppatofflor. Det är verkligen något att rekommendera för er som ska in och föda barn. Tofflor till både tjej som kille. Guld värt!
Efter en kort tids långsamt promenerade och utforskade av avdelningen, tackfoton från tidigare förlösta familjer och ett toalettbesök behövde jag sitta ner.
Vi hittade en balkong där vi slog oss ner i solen. Solen brände gott på huden och det var varmt. Värkarna kom allt tätare och det gjorde bara mer och mer ont men jag försökte mota bort smärtan under den tiden vi satt där ute. Jag ville bara känna lite lugn innan stormen bröt ut.
Ringde mamma för att berätta hur läget var och att vi blivit tilldelade ett rum. Kan inte minnas om jag ringde Camilla eller Maria då?! Eller om mamma gjorde det.
När vi kom tillbaka var det byte av personal och vi fick en ny bm. En go tjej vid namn Matilda.
Hon frågade då om jag ville ta ett bad och det ville jag gärna. Kunde var skönt för smärtan i ryggen tänkte jag. Låg där ett tag tills det började göra ont pga att man inte kunde röra sig så bra.
Timmarna flöt på för varje gång jag tittade på klockan fattade jag inte hur den blev så mycket. Inte för att jag/vi hade roligt eller att jag inte hade ont, för det hade jag, djävulskt ont.
Rotade precis runt efter min "Gravid bok" som jag skrev i varje vecka under graviditeten och även efter förlossningen, och hittade den.
Så nu har jag äntligen lite mer konkreta tider och händelser :)
Efter en stund i solen gick vi ytterligare en liten runda på drygt 3o min. Nere vid parkeringen fick jag sätta mig på en bänk och pausa. Var helt slut och värkarna tog nästan kol på mig. Fick i mig ett äpple och upptäckte till min förvåning min barnmorska (som jag gått hos under hela graviditeten och som jag var hos precis dagen innan). Hon skrattade gott när hon såg oss och grattade i förväg!
Klarade mig ända fram till 17 utan någon bedövning men då kände jag att det var dags för jag pallade inte mer. Fick lärt mig hur lustgasen funkade och även Robban fick dra in några andetag och blev lite fnittrig.
Tiden flöt därefter på och vi höll oss inne på rummet. Med undantag på några tvingade toabesök. Det är gräsligt att gå på toaletten och kissa när man är mitt uppe i en förlossning kan jag lova er som inte gjort det. Och dessutom hänga på en ställning på hjul? för att orka ta sig fram (hjälp mig, vad heter den?)
Under den aktiva fasen, som det så vackert heter, var det bara att tvinga sig själv att röra sig så mycket jag orkade. Fy fan va jobbigt det var. Dessutom när en värk kom. Som längst kunde den hålla på i 1½ min. VIDRIGT är det rätta ordet!
Vid 20tiden pallade jag inte mer utan bad om EDA. Inom 30 min kunde jag röra mig nästan helt smärtfritt mot innan. Det var som allt stannade av. Men gud va behövligt det var med en paus så jag kunde få samla krafter och andas för en stund.
Vid 22 fick jag en ny bm som hette Lena. Hon var snäll och lugn och jag trivdes bra med henne.
Det var därefter det drog igång på riktigt. Efter hon hade tagit hål på fosterhinnan och vattnet "gick".
Det blev en halt annan sorts smärta än den tidigare.
Ska inte dra för otrevliga och uppskrämmande smärtrelaterade beskrivningar. Behåller det för mig själv.
Robban var en klippa under hela förlossningen och stod vid min sida och stöttade och hjälpte mig hela vägen igenom. Det mesta som sas och gjordes runt mig dom sista två timmarna är mest som ett töcken men jag minns vad Robban sa och att han aldrig släppte min hand under hela tiden. Min hjälte! Han hade stenkoll på när en värk var på gång, sa till mig hur jag skulle andas. Hur blev han ett sånt proffs på det? Hade han gjort det tidigare? ;)
När Vilmer äntligen var på väg ut minns jag att det sas att hjärtslagen var på väg ner, väldigt drastiskt. Min barnmorska Lena sa att hon skulle hjälpa mig. Och så hände det. Han kom, men jag hörde inget skrik. Varför hörde jag inget skrik??
Halvvägs ute så upptäcktes det att han hade navelsträngen tre varv om halsen, och det hårt. Den klipptes med en gång och allt som hände därefter skedde väldigt fort. Barnmorskor rusade ut med Vilmer i famnen. "Pappan ska med" ropade dom.
Kan inte släppa bilden av Vilmers lilla livlösa askgrå huvud och arm som jag såg när dom rusade iväg med honom.
Jag fattade ingenting. Kvar låg jag och allt var så fel. Det var inte så här det skulle bli. Var var min bebis? Levde han/hon? Minns att det kom och gick barnmorskor som berättade vad som hände där uppe på ett annat plan där min bebis var. Långt borta från mig.
Dom fick suga ur fostervatten ur honom och ge honom sygrgas i en ½ timme innan dom fick någon respons från honom.
Medan jag låg där alldeles ensam och blev sydd, ja dom fick klippa lite, och bara kände den brännande smärtan från bedövningen började jag komma till insikt hur allvarlig situationen var. Bad om min telefon. Jag måste få prata med någon. Ringde mamma och försökte tvinga tillbaka tårarna till en början men kunde inte hålla mig så snart jag började prata.
sa som det var , jag hade ingen aning om hur det var med bebisen. Visste inte om det var en flicka eller pojke. Ville se själv.
Det var fruktansvärt och tiden har aldrig gått så långsamt som den gjorde då.
Till slut kom Robban tillbaka rödgråten. Då trodde jag att jag skulle dö. Var helt säker på att han skulle säga att han inte klarat sig.
Men han sa att han hade repat sig relativt bra och låg i kuvös nu. Hur länge han skulle få ligga där visste han inte. Kanske någon dag?
Han visade ett kort som han tagit med mobilen. Han var så söt vår lilla älskling.
Jag sa till honom att han måste gå tillbaka upp och vara hos Vilmer. Han fick inte ligga själv där uppe.
Han försvann igen och jag var ensam igen. Förutom min barnmorska då.
Det visade sig att vår lilla älskling repade sig så fort att han bara behövde ligga i kuvösen i ca 2½ timme innan han fick komma ner till mig/oss.
Det går inte att beskriva känslan med ord som jag hade när dom kom inbärandes med Vilmer i en liten filt. Han var så liten, så grå, så stilla och hade så mycket fint hår. Minns hur han andades. Små små häftiga andetag. Som om han hade gråtit i timmar och hade svårt att lugna ner sig. Ni vet hur barn blir när dom gråtit sig helt förstörda?!
När jag fick honom till mig grät jag som en tok.
Som jag även gör nu. Ser knappt vad jag skriver för alla tårar. Det är på gott och ont att återuppleva detta.
Var helt säker på att vi skulle förlora honom men nu var han här. Frisk och kry som till synes. Dock fortfarande väldigt slö och medtagen men han hämtade sig lite i taget.
Höll honom i min famn och fick äntligen känna den känslan som alla nyblivna föräldrar får. Den totala lyckan. Fastän den var lite stukad.
Han fick stanna hos oss en liten stund för att sedan bli buren tillbaka till kuvösen en stund till.
Under tiden var Robban med honom och jag försökte återhämta mig.
Lite senare fick vi den berömda brickan och smörgåsar har aldrig smakat så gott som då.
Efter ytterligare en timme eller så kom han äntligen tillbaka till oss. Vi höll på att spricka av längtan.
Då var klockan drygt 3:30 på morgonen.
En timme senare när vi landat lite blev vi nerflyttade till ett rum på BB. Det var knäpptyst och mörkt i korridorerna. Jag blev körd i en rullstol och höll försiktet i det lilla paketet som låg och andades tyst i min famn. Med sina stora mörka ögon låg Vilmer bara och tittade ut i tomma intet. Han undrade säkert vart han hade hamnat.
Robban gick brevid och bar all vår packning. Min hjälte! Han borde fått en rullstol han med som han kämpat hela natten. Måste vara en fruktansvärd psykisk påfrestning att bara stå bredvid under förlossningen och se sin älskling vrida sig i smärtor timme ut och timme in. Att inte kunna göra något åt saken. Att bara stå pall och inte säcka ihop.
Vi fick ett eget rum. Robban och barnmorskan flyttade en säng så den stod tätt intill min.
Tystnaden och stillheten nästan ringde i mina öron.
Vi tittade på Vilmer och kunde inte fatta att han var vår. Han hade börjat få lite bättre färg nu men var fortfarande lika tyst och stillsam som innan.
Vi la oss i våra sängar, Vilmer tätt intill mig och Robban i en egen säng. Önskade att det fanns dubbelsäng så vi kunde ligga tillsammans alla tre. Tror att alla tre somnade lika fort den natten.
Började skriva detta sent igår men det tog så lång tid och klockan blev så mycket så jag fick fortsätta idag istället.
Efter jag hade skrivit färdigt hela denna texten funderade jag på om jag verkligen ville posta den men efter lite eftertänksamhet ville jag det ändå. Till en början skrev jag mest för att jag ville återge Vilmers förlossning i korta drag för er. Men ju mer jag mindes desto mer ville jag skriva. Och mest för min egna och för Vilmers skull. Så han kan få läsa om det en dag om han vill. Så håll tillgodo! Det lär ta en stund för er att ta er igenom denna texten!
Efter Robban hade åkt till jobbet låg jag kvar i sängen ett par timmar och försökte sova, alternativt vila. Förvärkarna gjorde sig påminda med kortare och kortare intervaller. Det var en gräslig smärta.
Minns dåligt exakta tider men vid 6-7 tiden tog jag mig upp ur sängen. Jag pallade inte att ligga kvar längre. Gick på toaletten, tog två Alvedon och fyllde badkaret med varmt varmt vatten och kröp(läs vältrade mig) ner.
Det sägs ju att om värkarna inte försvinner med hjälp av Alvedon och/eller ett bad är det på riktigt.
Jag låg så länge jag pallade med i badet, 20 min? Tyckte värkarna kom allt tätare och började känna stressen och nervositeten krypa på.
Hade jag packat allt? När ska jag ringa hem Robban? Ska jag ringa någon annan? Mamma? Maria? Camilla? Ville inte jaga upp folk om det inte var dags ännu.
Gick mödosamt ut i köket och bredde mig några smörgåsar som jag tvingade i mig. Var inte ett dugg hungrig men visste att jag behövde energin.
När jag satt där och tuggade på min macka som nästan växte i munnen kom jag på mig själv att stirra på klockan och räkna min mellan värkarna. Åh herrejävlar! 8 min mellan? Det kan inte stämma tänkte jag. Så lite? Hjälp!
Klarade inte av att äta upp. Slängde resten och tog med mig datorn och bäddade ner mig i sängen på nytt.
Gick in på www.varktimer.se och började klocka värkarna.
Oj vilken flashback när jag gick in där nu! Tydligen sparas värderna man sist. Här är en liten stund av tiden jag låg och klockade. Fick nästan skenvärkar bara jag kollar på det. ;)
Nånstans under denna tiden jag låg där i sängen kände jag att jag måste ringa nån. Ville inte stressa Robban om det inte behövdes så jag ringde först Maria. Visste att hon var hemma. Började lipa med en gång hon svarade. Men herregud ring hem Robban MED EN GÅNG, sa hon!
Jag ringde Robban och sa att det är dags nu. Trodde han skulle svimma på plats, lät som han inte riktigt fattade först. Han var hemma i en ögonblinkning.
Blev så lättad när han kom hem att jag började lipa ännu mer. Min dumma vela, varför skulle jag envisas med att vara själv så länge när jag i själva verket behövde stöd.
Robban började snabbt fixa iordning allt för avfärd. Bb-väska, babyskydd, fylla på katternas matskålar och vattenskålar, klappa katterna.
Sen "tvingade" han i mig någon macka. Ju mer jag tuggade desto mer svällde dom i munnen på mig. Jag var inte ett dugg hungrig. Men jag tvingade mig själv.
När klockan var runt 11 tog jag mig äntligen mod att ringa Mölndals BB. Vid det laget hade jag mellan 3-6 min mellan värkarna. Men jag var livrädd över svaret som kunde komma.
"Tyvärr, vi har fullt här! Ni får åka till Östra istället!" Jag vägrade att åka till Östra, jag skulle till Mölndal om jag så skulle stå och banka och skrika utanför porten till förlossningen.
Fasade också över detta svaret: "Nej, jag tycker allt att du kan vänta lite med att komma in. Stanna du hemma ett tag till!"
Men istället fick jag svaret:
"Ja men har du såpass mellan värkarna tycker jag allt att du kan komma in!"
Hallelujah! Praise the lord! Äntligen kunde jag slappna av lite. Så mycket det nu går att slappna av när ett barn trycker på och vill komma ut där nere.
Helvete vad ont det gjorde nu. Men på nåt sätt lyckades jag rätt bra att andas mig igenom värkarna.
När klockan var drygt 11:30 lämnade vi hemmet. Det var en otroligt vacker och varm vårdag. Inte alls som idag. Det var mycket grönare ute och det var klarblå himmel och helt vindstilla. Det kändes verkligen som att "idag är vårt Pyres dag"
Stannade vid närmsta mataffär där Robban fick sticka in och köpa några tidningar, frukt, ett par drickor och lite godis. Proviant är viktigt! Vem vet hur lång tid det här skulle ta och/eller hur hungrig man skulle bli.
Kan ju säga att jag inte rörde någonting utav det. Det enda som rördes vid av mig under förlossningen var Metro efter jag fått EDAn (Epiduralen) och den började verka.
Trodde det skulle bli svårt att sitta och skriva allt detta ett helt år efter Vilmer fötts. Att jag skulle glömma så mycket. Men nu när jag skriver ner allt och tänker tillbaka minns jag nästan allt som i detalj...........på gott och ont ;)
Minns att vi var lite pirriga och nervösa när vi kom fram till Mölndal och parkerade. Det var som ett slags lugn la sig över oss, eller var det bara mig?
Vi parkerade, letade oss in dit vi skulle och ringde på klockan till Förlossningsavdelningen. Väntade, och kände oss nästan lite malplacerade. Ska vi vara här? Känns så skumt! Ska vi ha barn nu?
OBS! Bild lånad
En barnmorska kom och släppte in oss och visade oss till ett undersökningsrum. Där kopplades jag till en cgt-maskin som skulle mäta värkarns styrka och och registrera bebisens hjärtljud.
Tror jag fick ligga där i drygt 30?min.
Minns inte i vilken ordning hon gjorde det men hon kollade även hur mycket jag hade öppnat mig. 4 cm tydligen. Bra, det var mer än vad jag trodde. Eller var det 6? Nu sviker minnet mig igen.
När jag var godkänd och klar (med en stämpel i pannan som sa: förlossningsklar;) ) så blev vi tilldelade ett rum.
Med en gång vi kom in på förlossningsavdelning blev jag så förvånad över hur lugnt och tyst det var där. Så stillsamt! Tack vare det sänkte sig ett lugn över mig med.
Väl inne på vårt rum blev jag förvånad igen. Vad stort det var där. Och oj, har vi ett badkar! Lyx! Där ska jag bada, tänkte jag.
La våra saker tillrätta. Kändes skumt att ha med sig ett babyskydd och en väska full med småsmå kläder i. Ska dom verkligen användas av en riktig liten bebis?
Minns att jag tänkte så en dag när jag tvättade alla bebiskläder, lakan och dylikt innan det var dags.
Ska verkligen allt detta användas på riktigt? Man fattar bara inte det.
Vi tog en liten promenad i den tysta stillsamma korridoren. Jag hade mina snygga ;) foppatofflor. Det är verkligen något att rekommendera för er som ska in och föda barn. Tofflor till både tjej som kille. Guld värt!
Efter en kort tids långsamt promenerade och utforskade av avdelningen, tackfoton från tidigare förlösta familjer och ett toalettbesök behövde jag sitta ner.
Vi hittade en balkong där vi slog oss ner i solen. Solen brände gott på huden och det var varmt. Värkarna kom allt tätare och det gjorde bara mer och mer ont men jag försökte mota bort smärtan under den tiden vi satt där ute. Jag ville bara känna lite lugn innan stormen bröt ut.
Ringde mamma för att berätta hur läget var och att vi blivit tilldelade ett rum. Kan inte minnas om jag ringde Camilla eller Maria då?! Eller om mamma gjorde det.
När vi kom tillbaka var det byte av personal och vi fick en ny bm. En go tjej vid namn Matilda.
Hon frågade då om jag ville ta ett bad och det ville jag gärna. Kunde var skönt för smärtan i ryggen tänkte jag. Låg där ett tag tills det började göra ont pga att man inte kunde röra sig så bra.
Timmarna flöt på för varje gång jag tittade på klockan fattade jag inte hur den blev så mycket. Inte för att jag/vi hade roligt eller att jag inte hade ont, för det hade jag, djävulskt ont.
Rotade precis runt efter min "Gravid bok" som jag skrev i varje vecka under graviditeten och även efter förlossningen, och hittade den.
Så nu har jag äntligen lite mer konkreta tider och händelser :)
Efter en stund i solen gick vi ytterligare en liten runda på drygt 3o min. Nere vid parkeringen fick jag sätta mig på en bänk och pausa. Var helt slut och värkarna tog nästan kol på mig. Fick i mig ett äpple och upptäckte till min förvåning min barnmorska (som jag gått hos under hela graviditeten och som jag var hos precis dagen innan). Hon skrattade gott när hon såg oss och grattade i förväg!
Klarade mig ända fram till 17 utan någon bedövning men då kände jag att det var dags för jag pallade inte mer. Fick lärt mig hur lustgasen funkade och även Robban fick dra in några andetag och blev lite fnittrig.
Tiden flöt därefter på och vi höll oss inne på rummet. Med undantag på några tvingade toabesök. Det är gräsligt att gå på toaletten och kissa när man är mitt uppe i en förlossning kan jag lova er som inte gjort det. Och dessutom hänga på en ställning på hjul? för att orka ta sig fram (hjälp mig, vad heter den?)
Under den aktiva fasen, som det så vackert heter, var det bara att tvinga sig själv att röra sig så mycket jag orkade. Fy fan va jobbigt det var. Dessutom när en värk kom. Som längst kunde den hålla på i 1½ min. VIDRIGT är det rätta ordet!
Vid 20tiden pallade jag inte mer utan bad om EDA. Inom 30 min kunde jag röra mig nästan helt smärtfritt mot innan. Det var som allt stannade av. Men gud va behövligt det var med en paus så jag kunde få samla krafter och andas för en stund.
Vid 22 fick jag en ny bm som hette Lena. Hon var snäll och lugn och jag trivdes bra med henne.
Det var därefter det drog igång på riktigt. Efter hon hade tagit hål på fosterhinnan och vattnet "gick".
Det blev en halt annan sorts smärta än den tidigare.
Ska inte dra för otrevliga och uppskrämmande smärtrelaterade beskrivningar. Behåller det för mig själv.
Robban var en klippa under hela förlossningen och stod vid min sida och stöttade och hjälpte mig hela vägen igenom. Det mesta som sas och gjordes runt mig dom sista två timmarna är mest som ett töcken men jag minns vad Robban sa och att han aldrig släppte min hand under hela tiden. Min hjälte! Han hade stenkoll på när en värk var på gång, sa till mig hur jag skulle andas. Hur blev han ett sånt proffs på det? Hade han gjort det tidigare? ;)
När Vilmer äntligen var på väg ut minns jag att det sas att hjärtslagen var på väg ner, väldigt drastiskt. Min barnmorska Lena sa att hon skulle hjälpa mig. Och så hände det. Han kom, men jag hörde inget skrik. Varför hörde jag inget skrik??
Halvvägs ute så upptäcktes det att han hade navelsträngen tre varv om halsen, och det hårt. Den klipptes med en gång och allt som hände därefter skedde väldigt fort. Barnmorskor rusade ut med Vilmer i famnen. "Pappan ska med" ropade dom.
Kan inte släppa bilden av Vilmers lilla livlösa askgrå huvud och arm som jag såg när dom rusade iväg med honom.
Jag fattade ingenting. Kvar låg jag och allt var så fel. Det var inte så här det skulle bli. Var var min bebis? Levde han/hon? Minns att det kom och gick barnmorskor som berättade vad som hände där uppe på ett annat plan där min bebis var. Långt borta från mig.
Dom fick suga ur fostervatten ur honom och ge honom sygrgas i en ½ timme innan dom fick någon respons från honom.
Medan jag låg där alldeles ensam och blev sydd, ja dom fick klippa lite, och bara kände den brännande smärtan från bedövningen började jag komma till insikt hur allvarlig situationen var. Bad om min telefon. Jag måste få prata med någon. Ringde mamma och försökte tvinga tillbaka tårarna till en början men kunde inte hålla mig så snart jag började prata.
sa som det var , jag hade ingen aning om hur det var med bebisen. Visste inte om det var en flicka eller pojke. Ville se själv.
Det var fruktansvärt och tiden har aldrig gått så långsamt som den gjorde då.
Till slut kom Robban tillbaka rödgråten. Då trodde jag att jag skulle dö. Var helt säker på att han skulle säga att han inte klarat sig.
Men han sa att han hade repat sig relativt bra och låg i kuvös nu. Hur länge han skulle få ligga där visste han inte. Kanske någon dag?
Han visade ett kort som han tagit med mobilen. Han var så söt vår lilla älskling.
Jag sa till honom att han måste gå tillbaka upp och vara hos Vilmer. Han fick inte ligga själv där uppe.
Han försvann igen och jag var ensam igen. Förutom min barnmorska då.
Det visade sig att vår lilla älskling repade sig så fort att han bara behövde ligga i kuvösen i ca 2½ timme innan han fick komma ner till mig/oss.
Det går inte att beskriva känslan med ord som jag hade när dom kom inbärandes med Vilmer i en liten filt. Han var så liten, så grå, så stilla och hade så mycket fint hår. Minns hur han andades. Små små häftiga andetag. Som om han hade gråtit i timmar och hade svårt att lugna ner sig. Ni vet hur barn blir när dom gråtit sig helt förstörda?!
När jag fick honom till mig grät jag som en tok.
Som jag även gör nu. Ser knappt vad jag skriver för alla tårar. Det är på gott och ont att återuppleva detta.
Var helt säker på att vi skulle förlora honom men nu var han här. Frisk och kry som till synes. Dock fortfarande väldigt slö och medtagen men han hämtade sig lite i taget.
Höll honom i min famn och fick äntligen känna den känslan som alla nyblivna föräldrar får. Den totala lyckan. Fastän den var lite stukad.
Han fick stanna hos oss en liten stund för att sedan bli buren tillbaka till kuvösen en stund till.
Under tiden var Robban med honom och jag försökte återhämta mig.
Lite senare fick vi den berömda brickan och smörgåsar har aldrig smakat så gott som då.
Efter ytterligare en timme eller så kom han äntligen tillbaka till oss. Vi höll på att spricka av längtan.
Då var klockan drygt 3:30 på morgonen.
En timme senare när vi landat lite blev vi nerflyttade till ett rum på BB. Det var knäpptyst och mörkt i korridorerna. Jag blev körd i en rullstol och höll försiktet i det lilla paketet som låg och andades tyst i min famn. Med sina stora mörka ögon låg Vilmer bara och tittade ut i tomma intet. Han undrade säkert vart han hade hamnat.
Robban gick brevid och bar all vår packning. Min hjälte! Han borde fått en rullstol han med som han kämpat hela natten. Måste vara en fruktansvärd psykisk påfrestning att bara stå bredvid under förlossningen och se sin älskling vrida sig i smärtor timme ut och timme in. Att inte kunna göra något åt saken. Att bara stå pall och inte säcka ihop.
Vi fick ett eget rum. Robban och barnmorskan flyttade en säng så den stod tätt intill min.
Tystnaden och stillheten nästan ringde i mina öron.
Vi tittade på Vilmer och kunde inte fatta att han var vår. Han hade börjat få lite bättre färg nu men var fortfarande lika tyst och stillsam som innan.
Vi la oss i våra sängar, Vilmer tätt intill mig och Robban i en egen säng. Önskade att det fanns dubbelsäng så vi kunde ligga tillsammans alla tre. Tror att alla tre somnade lika fort den natten.
Oj!
Glömde lägga in fotona i inlägget. Kommer strax!
Vilmers födelsedag fortsättning
Vilmer är fortfarande vaken... vaken men dödstrött! Det är magen som bråkar med honom. Är nog ingen bra idé att vi försöker fasa över till 1 års välling nu när han inte är ok.
Dagen har varit, om jag inte skrev det tidigare, lite sisådär. Febern har suttit i, dock lite lägre under dagen och kvällen än på morgonen. Men humöret har varit betydligt bättre än dom tidgare sjukdagarna. Men på matfronten har det varit likadant som igår. Inget annat än välling och gröt har funkat för den lille herrn.
Förmiddagsvilan spenderade Vilmer i sin vagn gott nerbäddad. Efter det blev det någon minut i gungan på gården men det blåste såpass mkt att det inte kändes ok för vår lilla sjukling.
Sedan blev det bad och lunch med pappa som var tidigt hemkommen från jobbet.
Efter 14 kom mamma hit. Då passade vi på att ha födelsedagsfika med hemmagjord tårta, och presentöppning.
Av mamma fick han en greppvänlig boll han genast mycket förtjust i.
Av oss fick han den klassiska bultbrädan från Brio, den blå MiniKånken, en Mollybok och "I Drömmarnas Trädgård" figuerna som han fick på morgonen.
Japp, tårtan var gjord utav mig på två röda. Och den var betydligt godare än vad jag trott. Gjorde en barnvänlig tårta med bananfyllning på första lagret och mosad jordgubbs/mango/gräddefyllning på det andra. Och som dekoration vindruvor och bananskivor. Även Vilmer tyckte den var riktigt smaskens. Tyvärr fick han troligtvis några bitar i halsen och spydde :/ Suck, undrar när detta ska sluta.
20 min senare:
Jag skulle aldrig ha sagt det. Efter jag skrev sista meningen här gick jag in på Growing People för att läsa om den övre magmunnen fann jag detta och var mitt uppe i texten när jag hörde en kaskadkräkning inne från sovrummet. Vilmer som fick en välling av Robban för att somna, spydde upp hela vällingen och lite därtill. In och torka av nerspytt barn, sambo och golv. Suck suck och åter suck!
Ibland orkar man bara inte mer!
Bra iaf att han knappt har någon feber nu. 38,1 hade han nu när vi kollade.
Ja, åter till till dagens händelser:
Direkt efter mamma gått efter 16tiden kom Camilla och Linnéa. Dom ville också lämna en liten present till sjuklingen.
Jaha....tillbaka efter ytterligare 40?50? min:
Min tur att försöka lägga Vilmer. Och jag lyckades till slut, efter mkt grin och bråk. Men vällingen vägrade han att ta. Inte så konstigt med tanke på vad som hände för en kort stund sen. Får ge honom en i sömnen när jag lägger mig. Brukar alltid funka. Dessutom behöver han verkligen det med tanke på hur lite hn har fått i sig idag. Han har ätit som en liten mus :(
Men iaf.... fasen kommer aldrig till skott. (Så här är det att ha småbarn som inte vill sova om kvällarna. Man får aldrig någon egentid. Om man inte vill vara uppe på nätterna....vilket jag är ibland)
Camilla och Linnéa gav honom ett litet paket från kusinerna. Alltså Linnéa, Isabella och Julia.
I paketet var det en jättesöt liten mus klädd som prins.
Just sådana fast möss klädda som prinsessor har jag tidgare genom åren gett till just Linnéa, Isabella och sist Julia. Och nu fick Vilmer en egen mus. Kul att dom fortfarande finns kvar. Är antagligen populära.
Ännu en bit av tårtan gick åt till Camilla och Linnéa innan dom åkte hem för att äta middag. Den var mer än godkänd av Linnéa vilket är ett stort + med tanke på att hon inte ens gillar tårta i vanliga fall.
Efter dom gått hem hände det inte så mycket. Eftermiddagsvila vägrade han att sova så han var dödstrött redan vid 18. La honom vid 18:30 och sov kanske 45 min som max.... och resten vet ni ju.
Det är tråkigt när kvällarna spenderas på detta sättet. Jag och Robban får ingen tid själva. Det är konstant skytteltrafik till sovrummet eller underhållning av en dödstrött Vilmer fram tills sena kvällen. Och när Vilmer väl har somnat somnar Robban i soffan. Det slår aldrig fel. Men förhoppningsvis vänder det till det bättre snart!
Han sov ju bra ett tag på nätterna och i fjällen hade vi verkligen rena semestern. Knappt en gång behövde vi gå och stoppa in nappen på honom. Det enda vi behövde var att flytta över honom till vår säng någon gång under nattens gång. Men det kan
man ju leva med. Bara man slipper var vaken i timmetal eller underhålla en svintrött och grinig liten kille fram tills klockan är 24 och an till slut deckar av ren utmattning.
Ne... nu ska jag sluta klaga och se om jag kan plita ihop en text om den 16 april förra året.
Oj! Om 6 min för exakt ett år sedan kom Vilmer till oss. Vid denna tiden låg jag i dom värsta smärtorna men visste att NU, nu är det nära! :)
Dagen har varit, om jag inte skrev det tidigare, lite sisådär. Febern har suttit i, dock lite lägre under dagen och kvällen än på morgonen. Men humöret har varit betydligt bättre än dom tidgare sjukdagarna. Men på matfronten har det varit likadant som igår. Inget annat än välling och gröt har funkat för den lille herrn.
Förmiddagsvilan spenderade Vilmer i sin vagn gott nerbäddad. Efter det blev det någon minut i gungan på gården men det blåste såpass mkt att det inte kändes ok för vår lilla sjukling.
Sedan blev det bad och lunch med pappa som var tidigt hemkommen från jobbet.
Efter 14 kom mamma hit. Då passade vi på att ha födelsedagsfika med hemmagjord tårta, och presentöppning.
Av mamma fick han en greppvänlig boll han genast mycket förtjust i.
Av oss fick han den klassiska bultbrädan från Brio, den blå MiniKånken, en Mollybok och "I Drömmarnas Trädgård" figuerna som han fick på morgonen.
Japp, tårtan var gjord utav mig på två röda. Och den var betydligt godare än vad jag trott. Gjorde en barnvänlig tårta med bananfyllning på första lagret och mosad jordgubbs/mango/gräddefyllning på det andra. Och som dekoration vindruvor och bananskivor. Även Vilmer tyckte den var riktigt smaskens. Tyvärr fick han troligtvis några bitar i halsen och spydde :/ Suck, undrar när detta ska sluta.
20 min senare:
Jag skulle aldrig ha sagt det. Efter jag skrev sista meningen här gick jag in på Growing People för att läsa om den övre magmunnen fann jag detta och var mitt uppe i texten när jag hörde en kaskadkräkning inne från sovrummet. Vilmer som fick en välling av Robban för att somna, spydde upp hela vällingen och lite därtill. In och torka av nerspytt barn, sambo och golv. Suck suck och åter suck!
Ibland orkar man bara inte mer!
Bra iaf att han knappt har någon feber nu. 38,1 hade han nu när vi kollade.
Ja, åter till till dagens händelser:
Direkt efter mamma gått efter 16tiden kom Camilla och Linnéa. Dom ville också lämna en liten present till sjuklingen.
Jaha....tillbaka efter ytterligare 40?50? min:
Min tur att försöka lägga Vilmer. Och jag lyckades till slut, efter mkt grin och bråk. Men vällingen vägrade han att ta. Inte så konstigt med tanke på vad som hände för en kort stund sen. Får ge honom en i sömnen när jag lägger mig. Brukar alltid funka. Dessutom behöver han verkligen det med tanke på hur lite hn har fått i sig idag. Han har ätit som en liten mus :(
Men iaf.... fasen kommer aldrig till skott. (Så här är det att ha småbarn som inte vill sova om kvällarna. Man får aldrig någon egentid. Om man inte vill vara uppe på nätterna....vilket jag är ibland)
Camilla och Linnéa gav honom ett litet paket från kusinerna. Alltså Linnéa, Isabella och Julia.
I paketet var det en jättesöt liten mus klädd som prins.
Just sådana fast möss klädda som prinsessor har jag tidgare genom åren gett till just Linnéa, Isabella och sist Julia. Och nu fick Vilmer en egen mus. Kul att dom fortfarande finns kvar. Är antagligen populära.
Ännu en bit av tårtan gick åt till Camilla och Linnéa innan dom åkte hem för att äta middag. Den var mer än godkänd av Linnéa vilket är ett stort + med tanke på att hon inte ens gillar tårta i vanliga fall.
Efter dom gått hem hände det inte så mycket. Eftermiddagsvila vägrade han att sova så han var dödstrött redan vid 18. La honom vid 18:30 och sov kanske 45 min som max.... och resten vet ni ju.
Det är tråkigt när kvällarna spenderas på detta sättet. Jag och Robban får ingen tid själva. Det är konstant skytteltrafik till sovrummet eller underhållning av en dödstrött Vilmer fram tills sena kvällen. Och när Vilmer väl har somnat somnar Robban i soffan. Det slår aldrig fel. Men förhoppningsvis vänder det till det bättre snart!
Han sov ju bra ett tag på nätterna och i fjällen hade vi verkligen rena semestern. Knappt en gång behövde vi gå och stoppa in nappen på honom. Det enda vi behövde var att flytta över honom till vår säng någon gång under nattens gång. Men det kan
man ju leva med. Bara man slipper var vaken i timmetal eller underhålla en svintrött och grinig liten kille fram tills klockan är 24 och an till slut deckar av ren utmattning.
Ne... nu ska jag sluta klaga och se om jag kan plita ihop en text om den 16 april förra året.
Oj! Om 6 min för exakt ett år sedan kom Vilmer till oss. Vid denna tiden låg jag i dom värsta smärtorna men visste att NU, nu är det nära! :)
