16 april 2009 23:59:46
Då kom han till oss vår lille älskling. Men det var en lång väg dit.
Började skriva detta sent igår men det tog så lång tid och klockan blev så mycket så jag fick fortsätta idag istället.
Efter jag hade skrivit färdigt hela denna texten funderade jag på om jag verkligen ville posta den men efter lite eftertänksamhet ville jag det ändå. Till en början skrev jag mest för att jag ville återge Vilmers förlossning i korta drag för er. Men ju mer jag mindes desto mer ville jag skriva. Och mest för min egna och för Vilmers skull. Så han kan få läsa om det en dag om han vill. Så håll tillgodo! Det lär ta en stund för er att ta er igenom denna texten!
Efter Robban hade åkt till jobbet låg jag kvar i sängen ett par timmar och försökte sova, alternativt vila. Förvärkarna gjorde sig påminda med kortare och kortare intervaller. Det var en gräslig smärta.
Minns dåligt exakta tider men vid 6-7 tiden tog jag mig upp ur sängen. Jag pallade inte att ligga kvar längre. Gick på toaletten, tog två Alvedon och fyllde badkaret med varmt varmt vatten och kröp(läs vältrade mig) ner.
Det sägs ju att om värkarna inte försvinner med hjälp av Alvedon och/eller ett bad är det på riktigt.
Jag låg så länge jag pallade med i badet, 20 min? Tyckte värkarna kom allt tätare och började känna stressen och nervositeten krypa på.
Hade jag packat allt? När ska jag ringa hem Robban? Ska jag ringa någon annan? Mamma? Maria? Camilla? Ville inte jaga upp folk om det inte var dags ännu.
Gick mödosamt ut i köket och bredde mig några smörgåsar som jag tvingade i mig. Var inte ett dugg hungrig men visste att jag behövde energin.
När jag satt där och tuggade på min macka som nästan växte i munnen kom jag på mig själv att stirra på klockan och räkna min mellan värkarna. Åh herrejävlar! 8 min mellan? Det kan inte stämma tänkte jag. Så lite? Hjälp!
Klarade inte av att äta upp. Slängde resten och tog med mig datorn och bäddade ner mig i sängen på nytt.
Gick in på www.varktimer.se och började klocka värkarna.
Oj vilken flashback när jag gick in där nu! Tydligen sparas värderna man sist. Här är en liten stund av tiden jag låg och klockade. Fick nästan skenvärkar bara jag kollar på det. ;)
Nånstans under denna tiden jag låg där i sängen kände jag att jag måste ringa nån. Ville inte stressa Robban om det inte behövdes så jag ringde först Maria. Visste att hon var hemma. Började lipa med en gång hon svarade. Men herregud ring hem Robban MED EN GÅNG, sa hon!
Jag ringde Robban och sa att det är dags nu. Trodde han skulle svimma på plats, lät som han inte riktigt fattade först. Han var hemma i en ögonblinkning.
Blev så lättad när han kom hem att jag började lipa ännu mer. Min dumma vela, varför skulle jag envisas med att vara själv så länge när jag i själva verket behövde stöd.
Robban började snabbt fixa iordning allt för avfärd. Bb-väska, babyskydd, fylla på katternas matskålar och vattenskålar, klappa katterna.
Sen "tvingade" han i mig någon macka. Ju mer jag tuggade desto mer svällde dom i munnen på mig. Jag var inte ett dugg hungrig. Men jag tvingade mig själv.
När klockan var runt 11 tog jag mig äntligen mod att ringa Mölndals BB. Vid det laget hade jag mellan 3-6 min mellan värkarna. Men jag var livrädd över svaret som kunde komma.
"Tyvärr, vi har fullt här! Ni får åka till Östra istället!" Jag vägrade att åka till Östra, jag skulle till Mölndal om jag så skulle stå och banka och skrika utanför porten till förlossningen.
Fasade också över detta svaret: "Nej, jag tycker allt att du kan vänta lite med att komma in. Stanna du hemma ett tag till!"
Men istället fick jag svaret:
"Ja men har du såpass mellan värkarna tycker jag allt att du kan komma in!"
Hallelujah! Praise the lord! Äntligen kunde jag slappna av lite. Så mycket det nu går att slappna av när ett barn trycker på och vill komma ut där nere.
Helvete vad ont det gjorde nu. Men på nåt sätt lyckades jag rätt bra att andas mig igenom värkarna.
När klockan var drygt 11:30 lämnade vi hemmet. Det var en otroligt vacker och varm vårdag. Inte alls som idag. Det var mycket grönare ute och det var klarblå himmel och helt vindstilla. Det kändes verkligen som att "idag är vårt Pyres dag"
Stannade vid närmsta mataffär där Robban fick sticka in och köpa några tidningar, frukt, ett par drickor och lite godis. Proviant är viktigt! Vem vet hur lång tid det här skulle ta och/eller hur hungrig man skulle bli.
Kan ju säga att jag inte rörde någonting utav det. Det enda som rördes vid av mig under förlossningen var Metro efter jag fått EDAn (Epiduralen) och den började verka.
Trodde det skulle bli svårt att sitta och skriva allt detta ett helt år efter Vilmer fötts. Att jag skulle glömma så mycket. Men nu när jag skriver ner allt och tänker tillbaka minns jag nästan allt som i detalj...........på gott och ont ;)
Minns att vi var lite pirriga och nervösa när vi kom fram till Mölndal och parkerade. Det var som ett slags lugn la sig över oss, eller var det bara mig?
Vi parkerade, letade oss in dit vi skulle och ringde på klockan till Förlossningsavdelningen. Väntade, och kände oss nästan lite malplacerade. Ska vi vara här? Känns så skumt! Ska vi ha barn nu?
OBS! Bild lånad
En barnmorska kom och släppte in oss och visade oss till ett undersökningsrum. Där kopplades jag till en cgt-maskin som skulle mäta värkarns styrka och och registrera bebisens hjärtljud.
Tror jag fick ligga där i drygt 30?min.
Minns inte i vilken ordning hon gjorde det men hon kollade även hur mycket jag hade öppnat mig. 4 cm tydligen. Bra, det var mer än vad jag trodde. Eller var det 6? Nu sviker minnet mig igen.
När jag var godkänd och klar (med en stämpel i pannan som sa: förlossningsklar;) ) så blev vi tilldelade ett rum.
Med en gång vi kom in på förlossningsavdelning blev jag så förvånad över hur lugnt och tyst det var där. Så stillsamt! Tack vare det sänkte sig ett lugn över mig med.
Väl inne på vårt rum blev jag förvånad igen. Vad stort det var där. Och oj, har vi ett badkar! Lyx! Där ska jag bada, tänkte jag.
La våra saker tillrätta. Kändes skumt att ha med sig ett babyskydd och en väska full med småsmå kläder i. Ska dom verkligen användas av en riktig liten bebis?
Minns att jag tänkte så en dag när jag tvättade alla bebiskläder, lakan och dylikt innan det var dags.
Ska verkligen allt detta användas på riktigt? Man fattar bara inte det.
Vi tog en liten promenad i den tysta stillsamma korridoren. Jag hade mina snygga ;) foppatofflor. Det är verkligen något att rekommendera för er som ska in och föda barn. Tofflor till både tjej som kille. Guld värt!
Efter en kort tids långsamt promenerade och utforskade av avdelningen, tackfoton från tidigare förlösta familjer och ett toalettbesök behövde jag sitta ner.
Vi hittade en balkong där vi slog oss ner i solen. Solen brände gott på huden och det var varmt. Värkarna kom allt tätare och det gjorde bara mer och mer ont men jag försökte mota bort smärtan under den tiden vi satt där ute. Jag ville bara känna lite lugn innan stormen bröt ut.
Ringde mamma för att berätta hur läget var och att vi blivit tilldelade ett rum. Kan inte minnas om jag ringde Camilla eller Maria då?! Eller om mamma gjorde det.
När vi kom tillbaka var det byte av personal och vi fick en ny bm. En go tjej vid namn Matilda.
Hon frågade då om jag ville ta ett bad och det ville jag gärna. Kunde var skönt för smärtan i ryggen tänkte jag. Låg där ett tag tills det började göra ont pga att man inte kunde röra sig så bra.
Timmarna flöt på för varje gång jag tittade på klockan fattade jag inte hur den blev så mycket. Inte för att jag/vi hade roligt eller att jag inte hade ont, för det hade jag, djävulskt ont.
Rotade precis runt efter min "Gravid bok" som jag skrev i varje vecka under graviditeten och även efter förlossningen, och hittade den.
Så nu har jag äntligen lite mer konkreta tider och händelser :)
Efter en stund i solen gick vi ytterligare en liten runda på drygt 3o min. Nere vid parkeringen fick jag sätta mig på en bänk och pausa. Var helt slut och värkarna tog nästan kol på mig. Fick i mig ett äpple och upptäckte till min förvåning min barnmorska (som jag gått hos under hela graviditeten och som jag var hos precis dagen innan). Hon skrattade gott när hon såg oss och grattade i förväg!
Klarade mig ända fram till 17 utan någon bedövning men då kände jag att det var dags för jag pallade inte mer. Fick lärt mig hur lustgasen funkade och även Robban fick dra in några andetag och blev lite fnittrig.
Tiden flöt därefter på och vi höll oss inne på rummet. Med undantag på några tvingade toabesök. Det är gräsligt att gå på toaletten och kissa när man är mitt uppe i en förlossning kan jag lova er som inte gjort det. Och dessutom hänga på en ställning på hjul? för att orka ta sig fram (hjälp mig, vad heter den?)
Under den aktiva fasen, som det så vackert heter, var det bara att tvinga sig själv att röra sig så mycket jag orkade. Fy fan va jobbigt det var. Dessutom när en värk kom. Som längst kunde den hålla på i 1½ min. VIDRIGT är det rätta ordet!
Vid 20tiden pallade jag inte mer utan bad om EDA. Inom 30 min kunde jag röra mig nästan helt smärtfritt mot innan. Det var som allt stannade av. Men gud va behövligt det var med en paus så jag kunde få samla krafter och andas för en stund.
Vid 22 fick jag en ny bm som hette Lena. Hon var snäll och lugn och jag trivdes bra med henne.
Det var därefter det drog igång på riktigt. Efter hon hade tagit hål på fosterhinnan och vattnet "gick".
Det blev en halt annan sorts smärta än den tidigare.
Ska inte dra för otrevliga och uppskrämmande smärtrelaterade beskrivningar. Behåller det för mig själv.
Robban var en klippa under hela förlossningen och stod vid min sida och stöttade och hjälpte mig hela vägen igenom. Det mesta som sas och gjordes runt mig dom sista två timmarna är mest som ett töcken men jag minns vad Robban sa och att han aldrig släppte min hand under hela tiden. Min hjälte! Han hade stenkoll på när en värk var på gång, sa till mig hur jag skulle andas. Hur blev han ett sånt proffs på det? Hade han gjort det tidigare? ;)
När Vilmer äntligen var på väg ut minns jag att det sas att hjärtslagen var på väg ner, väldigt drastiskt. Min barnmorska Lena sa att hon skulle hjälpa mig. Och så hände det. Han kom, men jag hörde inget skrik. Varför hörde jag inget skrik??
Halvvägs ute så upptäcktes det att han hade navelsträngen tre varv om halsen, och det hårt. Den klipptes med en gång och allt som hände därefter skedde väldigt fort. Barnmorskor rusade ut med Vilmer i famnen. "Pappan ska med" ropade dom.
Kan inte släppa bilden av Vilmers lilla livlösa askgrå huvud och arm som jag såg när dom rusade iväg med honom.
Jag fattade ingenting. Kvar låg jag och allt var så fel. Det var inte så här det skulle bli. Var var min bebis? Levde han/hon? Minns att det kom och gick barnmorskor som berättade vad som hände där uppe på ett annat plan där min bebis var. Långt borta från mig.
Dom fick suga ur fostervatten ur honom och ge honom sygrgas i en ½ timme innan dom fick någon respons från honom.
Medan jag låg där alldeles ensam och blev sydd, ja dom fick klippa lite, och bara kände den brännande smärtan från bedövningen började jag komma till insikt hur allvarlig situationen var. Bad om min telefon. Jag måste få prata med någon. Ringde mamma och försökte tvinga tillbaka tårarna till en början men kunde inte hålla mig så snart jag började prata.
sa som det var , jag hade ingen aning om hur det var med bebisen. Visste inte om det var en flicka eller pojke. Ville se själv.
Det var fruktansvärt och tiden har aldrig gått så långsamt som den gjorde då.
Till slut kom Robban tillbaka rödgråten. Då trodde jag att jag skulle dö. Var helt säker på att han skulle säga att han inte klarat sig.
Men han sa att han hade repat sig relativt bra och låg i kuvös nu. Hur länge han skulle få ligga där visste han inte. Kanske någon dag?
Han visade ett kort som han tagit med mobilen. Han var så söt vår lilla älskling.
Jag sa till honom att han måste gå tillbaka upp och vara hos Vilmer. Han fick inte ligga själv där uppe.
Han försvann igen och jag var ensam igen. Förutom min barnmorska då.
Det visade sig att vår lilla älskling repade sig så fort att han bara behövde ligga i kuvösen i ca 2½ timme innan han fick komma ner till mig/oss.
Det går inte att beskriva känslan med ord som jag hade när dom kom inbärandes med Vilmer i en liten filt. Han var så liten, så grå, så stilla och hade så mycket fint hår. Minns hur han andades. Små små häftiga andetag. Som om han hade gråtit i timmar och hade svårt att lugna ner sig. Ni vet hur barn blir när dom gråtit sig helt förstörda?!
När jag fick honom till mig grät jag som en tok.
Som jag även gör nu. Ser knappt vad jag skriver för alla tårar. Det är på gott och ont att återuppleva detta.
Var helt säker på att vi skulle förlora honom men nu var han här. Frisk och kry som till synes. Dock fortfarande väldigt slö och medtagen men han hämtade sig lite i taget.
Höll honom i min famn och fick äntligen känna den känslan som alla nyblivna föräldrar får. Den totala lyckan. Fastän den var lite stukad.
Han fick stanna hos oss en liten stund för att sedan bli buren tillbaka till kuvösen en stund till.
Under tiden var Robban med honom och jag försökte återhämta mig.
Lite senare fick vi den berömda brickan och smörgåsar har aldrig smakat så gott som då.
Efter ytterligare en timme eller så kom han äntligen tillbaka till oss. Vi höll på att spricka av längtan.
Då var klockan drygt 3:30 på morgonen.
En timme senare när vi landat lite blev vi nerflyttade till ett rum på BB. Det var knäpptyst och mörkt i korridorerna. Jag blev körd i en rullstol och höll försiktet i det lilla paketet som låg och andades tyst i min famn. Med sina stora mörka ögon låg Vilmer bara och tittade ut i tomma intet. Han undrade säkert vart han hade hamnat.
Robban gick brevid och bar all vår packning. Min hjälte! Han borde fått en rullstol han med som han kämpat hela natten. Måste vara en fruktansvärd psykisk påfrestning att bara stå bredvid under förlossningen och se sin älskling vrida sig i smärtor timme ut och timme in. Att inte kunna göra något åt saken. Att bara stå pall och inte säcka ihop.
Vi fick ett eget rum. Robban och barnmorskan flyttade en säng så den stod tätt intill min.
Tystnaden och stillheten nästan ringde i mina öron.
Vi tittade på Vilmer och kunde inte fatta att han var vår. Han hade börjat få lite bättre färg nu men var fortfarande lika tyst och stillsam som innan.
Vi la oss i våra sängar, Vilmer tätt intill mig och Robban i en egen säng. Önskade att det fanns dubbelsäng så vi kunde ligga tillsammans alla tre. Tror att alla tre somnade lika fort den natten.
Började skriva detta sent igår men det tog så lång tid och klockan blev så mycket så jag fick fortsätta idag istället.
Efter jag hade skrivit färdigt hela denna texten funderade jag på om jag verkligen ville posta den men efter lite eftertänksamhet ville jag det ändå. Till en början skrev jag mest för att jag ville återge Vilmers förlossning i korta drag för er. Men ju mer jag mindes desto mer ville jag skriva. Och mest för min egna och för Vilmers skull. Så han kan få läsa om det en dag om han vill. Så håll tillgodo! Det lär ta en stund för er att ta er igenom denna texten!
Efter Robban hade åkt till jobbet låg jag kvar i sängen ett par timmar och försökte sova, alternativt vila. Förvärkarna gjorde sig påminda med kortare och kortare intervaller. Det var en gräslig smärta.
Minns dåligt exakta tider men vid 6-7 tiden tog jag mig upp ur sängen. Jag pallade inte att ligga kvar längre. Gick på toaletten, tog två Alvedon och fyllde badkaret med varmt varmt vatten och kröp(läs vältrade mig) ner.
Det sägs ju att om värkarna inte försvinner med hjälp av Alvedon och/eller ett bad är det på riktigt.
Jag låg så länge jag pallade med i badet, 20 min? Tyckte värkarna kom allt tätare och började känna stressen och nervositeten krypa på.
Hade jag packat allt? När ska jag ringa hem Robban? Ska jag ringa någon annan? Mamma? Maria? Camilla? Ville inte jaga upp folk om det inte var dags ännu.
Gick mödosamt ut i köket och bredde mig några smörgåsar som jag tvingade i mig. Var inte ett dugg hungrig men visste att jag behövde energin.
När jag satt där och tuggade på min macka som nästan växte i munnen kom jag på mig själv att stirra på klockan och räkna min mellan värkarna. Åh herrejävlar! 8 min mellan? Det kan inte stämma tänkte jag. Så lite? Hjälp!
Klarade inte av att äta upp. Slängde resten och tog med mig datorn och bäddade ner mig i sängen på nytt.
Gick in på www.varktimer.se och började klocka värkarna.
Oj vilken flashback när jag gick in där nu! Tydligen sparas värderna man sist. Här är en liten stund av tiden jag låg och klockade. Fick nästan skenvärkar bara jag kollar på det. ;)
Nånstans under denna tiden jag låg där i sängen kände jag att jag måste ringa nån. Ville inte stressa Robban om det inte behövdes så jag ringde först Maria. Visste att hon var hemma. Började lipa med en gång hon svarade. Men herregud ring hem Robban MED EN GÅNG, sa hon!
Jag ringde Robban och sa att det är dags nu. Trodde han skulle svimma på plats, lät som han inte riktigt fattade först. Han var hemma i en ögonblinkning.
Blev så lättad när han kom hem att jag började lipa ännu mer. Min dumma vela, varför skulle jag envisas med att vara själv så länge när jag i själva verket behövde stöd.
Robban började snabbt fixa iordning allt för avfärd. Bb-väska, babyskydd, fylla på katternas matskålar och vattenskålar, klappa katterna.
Sen "tvingade" han i mig någon macka. Ju mer jag tuggade desto mer svällde dom i munnen på mig. Jag var inte ett dugg hungrig. Men jag tvingade mig själv.
När klockan var runt 11 tog jag mig äntligen mod att ringa Mölndals BB. Vid det laget hade jag mellan 3-6 min mellan värkarna. Men jag var livrädd över svaret som kunde komma.
"Tyvärr, vi har fullt här! Ni får åka till Östra istället!" Jag vägrade att åka till Östra, jag skulle till Mölndal om jag så skulle stå och banka och skrika utanför porten till förlossningen.
Fasade också över detta svaret: "Nej, jag tycker allt att du kan vänta lite med att komma in. Stanna du hemma ett tag till!"
Men istället fick jag svaret:
"Ja men har du såpass mellan värkarna tycker jag allt att du kan komma in!"
Hallelujah! Praise the lord! Äntligen kunde jag slappna av lite. Så mycket det nu går att slappna av när ett barn trycker på och vill komma ut där nere.
Helvete vad ont det gjorde nu. Men på nåt sätt lyckades jag rätt bra att andas mig igenom värkarna.
När klockan var drygt 11:30 lämnade vi hemmet. Det var en otroligt vacker och varm vårdag. Inte alls som idag. Det var mycket grönare ute och det var klarblå himmel och helt vindstilla. Det kändes verkligen som att "idag är vårt Pyres dag"
Stannade vid närmsta mataffär där Robban fick sticka in och köpa några tidningar, frukt, ett par drickor och lite godis. Proviant är viktigt! Vem vet hur lång tid det här skulle ta och/eller hur hungrig man skulle bli.
Kan ju säga att jag inte rörde någonting utav det. Det enda som rördes vid av mig under förlossningen var Metro efter jag fått EDAn (Epiduralen) och den började verka.
Trodde det skulle bli svårt att sitta och skriva allt detta ett helt år efter Vilmer fötts. Att jag skulle glömma så mycket. Men nu när jag skriver ner allt och tänker tillbaka minns jag nästan allt som i detalj...........på gott och ont ;)
Minns att vi var lite pirriga och nervösa när vi kom fram till Mölndal och parkerade. Det var som ett slags lugn la sig över oss, eller var det bara mig?
Vi parkerade, letade oss in dit vi skulle och ringde på klockan till Förlossningsavdelningen. Väntade, och kände oss nästan lite malplacerade. Ska vi vara här? Känns så skumt! Ska vi ha barn nu?
OBS! Bild lånad
En barnmorska kom och släppte in oss och visade oss till ett undersökningsrum. Där kopplades jag till en cgt-maskin som skulle mäta värkarns styrka och och registrera bebisens hjärtljud.
Tror jag fick ligga där i drygt 30?min.
Minns inte i vilken ordning hon gjorde det men hon kollade även hur mycket jag hade öppnat mig. 4 cm tydligen. Bra, det var mer än vad jag trodde. Eller var det 6? Nu sviker minnet mig igen.
När jag var godkänd och klar (med en stämpel i pannan som sa: förlossningsklar;) ) så blev vi tilldelade ett rum.
Med en gång vi kom in på förlossningsavdelning blev jag så förvånad över hur lugnt och tyst det var där. Så stillsamt! Tack vare det sänkte sig ett lugn över mig med.
Väl inne på vårt rum blev jag förvånad igen. Vad stort det var där. Och oj, har vi ett badkar! Lyx! Där ska jag bada, tänkte jag.
La våra saker tillrätta. Kändes skumt att ha med sig ett babyskydd och en väska full med småsmå kläder i. Ska dom verkligen användas av en riktig liten bebis?
Minns att jag tänkte så en dag när jag tvättade alla bebiskläder, lakan och dylikt innan det var dags.
Ska verkligen allt detta användas på riktigt? Man fattar bara inte det.
Vi tog en liten promenad i den tysta stillsamma korridoren. Jag hade mina snygga ;) foppatofflor. Det är verkligen något att rekommendera för er som ska in och föda barn. Tofflor till både tjej som kille. Guld värt!
Efter en kort tids långsamt promenerade och utforskade av avdelningen, tackfoton från tidigare förlösta familjer och ett toalettbesök behövde jag sitta ner.
Vi hittade en balkong där vi slog oss ner i solen. Solen brände gott på huden och det var varmt. Värkarna kom allt tätare och det gjorde bara mer och mer ont men jag försökte mota bort smärtan under den tiden vi satt där ute. Jag ville bara känna lite lugn innan stormen bröt ut.
Ringde mamma för att berätta hur läget var och att vi blivit tilldelade ett rum. Kan inte minnas om jag ringde Camilla eller Maria då?! Eller om mamma gjorde det.
När vi kom tillbaka var det byte av personal och vi fick en ny bm. En go tjej vid namn Matilda.
Hon frågade då om jag ville ta ett bad och det ville jag gärna. Kunde var skönt för smärtan i ryggen tänkte jag. Låg där ett tag tills det började göra ont pga att man inte kunde röra sig så bra.
Timmarna flöt på för varje gång jag tittade på klockan fattade jag inte hur den blev så mycket. Inte för att jag/vi hade roligt eller att jag inte hade ont, för det hade jag, djävulskt ont.
Rotade precis runt efter min "Gravid bok" som jag skrev i varje vecka under graviditeten och även efter förlossningen, och hittade den.
Så nu har jag äntligen lite mer konkreta tider och händelser :)
Efter en stund i solen gick vi ytterligare en liten runda på drygt 3o min. Nere vid parkeringen fick jag sätta mig på en bänk och pausa. Var helt slut och värkarna tog nästan kol på mig. Fick i mig ett äpple och upptäckte till min förvåning min barnmorska (som jag gått hos under hela graviditeten och som jag var hos precis dagen innan). Hon skrattade gott när hon såg oss och grattade i förväg!
Klarade mig ända fram till 17 utan någon bedövning men då kände jag att det var dags för jag pallade inte mer. Fick lärt mig hur lustgasen funkade och även Robban fick dra in några andetag och blev lite fnittrig.
Tiden flöt därefter på och vi höll oss inne på rummet. Med undantag på några tvingade toabesök. Det är gräsligt att gå på toaletten och kissa när man är mitt uppe i en förlossning kan jag lova er som inte gjort det. Och dessutom hänga på en ställning på hjul? för att orka ta sig fram (hjälp mig, vad heter den?)
Under den aktiva fasen, som det så vackert heter, var det bara att tvinga sig själv att röra sig så mycket jag orkade. Fy fan va jobbigt det var. Dessutom när en värk kom. Som längst kunde den hålla på i 1½ min. VIDRIGT är det rätta ordet!
Vid 20tiden pallade jag inte mer utan bad om EDA. Inom 30 min kunde jag röra mig nästan helt smärtfritt mot innan. Det var som allt stannade av. Men gud va behövligt det var med en paus så jag kunde få samla krafter och andas för en stund.
Vid 22 fick jag en ny bm som hette Lena. Hon var snäll och lugn och jag trivdes bra med henne.
Det var därefter det drog igång på riktigt. Efter hon hade tagit hål på fosterhinnan och vattnet "gick".
Det blev en halt annan sorts smärta än den tidigare.
Ska inte dra för otrevliga och uppskrämmande smärtrelaterade beskrivningar. Behåller det för mig själv.
Robban var en klippa under hela förlossningen och stod vid min sida och stöttade och hjälpte mig hela vägen igenom. Det mesta som sas och gjordes runt mig dom sista två timmarna är mest som ett töcken men jag minns vad Robban sa och att han aldrig släppte min hand under hela tiden. Min hjälte! Han hade stenkoll på när en värk var på gång, sa till mig hur jag skulle andas. Hur blev han ett sånt proffs på det? Hade han gjort det tidigare? ;)
När Vilmer äntligen var på väg ut minns jag att det sas att hjärtslagen var på väg ner, väldigt drastiskt. Min barnmorska Lena sa att hon skulle hjälpa mig. Och så hände det. Han kom, men jag hörde inget skrik. Varför hörde jag inget skrik??
Halvvägs ute så upptäcktes det att han hade navelsträngen tre varv om halsen, och det hårt. Den klipptes med en gång och allt som hände därefter skedde väldigt fort. Barnmorskor rusade ut med Vilmer i famnen. "Pappan ska med" ropade dom.
Kan inte släppa bilden av Vilmers lilla livlösa askgrå huvud och arm som jag såg när dom rusade iväg med honom.
Jag fattade ingenting. Kvar låg jag och allt var så fel. Det var inte så här det skulle bli. Var var min bebis? Levde han/hon? Minns att det kom och gick barnmorskor som berättade vad som hände där uppe på ett annat plan där min bebis var. Långt borta från mig.
Dom fick suga ur fostervatten ur honom och ge honom sygrgas i en ½ timme innan dom fick någon respons från honom.
Medan jag låg där alldeles ensam och blev sydd, ja dom fick klippa lite, och bara kände den brännande smärtan från bedövningen började jag komma till insikt hur allvarlig situationen var. Bad om min telefon. Jag måste få prata med någon. Ringde mamma och försökte tvinga tillbaka tårarna till en början men kunde inte hålla mig så snart jag började prata.
sa som det var , jag hade ingen aning om hur det var med bebisen. Visste inte om det var en flicka eller pojke. Ville se själv.
Det var fruktansvärt och tiden har aldrig gått så långsamt som den gjorde då.
Till slut kom Robban tillbaka rödgråten. Då trodde jag att jag skulle dö. Var helt säker på att han skulle säga att han inte klarat sig.
Men han sa att han hade repat sig relativt bra och låg i kuvös nu. Hur länge han skulle få ligga där visste han inte. Kanske någon dag?
Han visade ett kort som han tagit med mobilen. Han var så söt vår lilla älskling.
Jag sa till honom att han måste gå tillbaka upp och vara hos Vilmer. Han fick inte ligga själv där uppe.
Han försvann igen och jag var ensam igen. Förutom min barnmorska då.
Det visade sig att vår lilla älskling repade sig så fort att han bara behövde ligga i kuvösen i ca 2½ timme innan han fick komma ner till mig/oss.
Det går inte att beskriva känslan med ord som jag hade när dom kom inbärandes med Vilmer i en liten filt. Han var så liten, så grå, så stilla och hade så mycket fint hår. Minns hur han andades. Små små häftiga andetag. Som om han hade gråtit i timmar och hade svårt att lugna ner sig. Ni vet hur barn blir när dom gråtit sig helt förstörda?!
När jag fick honom till mig grät jag som en tok.
Som jag även gör nu. Ser knappt vad jag skriver för alla tårar. Det är på gott och ont att återuppleva detta.
Var helt säker på att vi skulle förlora honom men nu var han här. Frisk och kry som till synes. Dock fortfarande väldigt slö och medtagen men han hämtade sig lite i taget.
Höll honom i min famn och fick äntligen känna den känslan som alla nyblivna föräldrar får. Den totala lyckan. Fastän den var lite stukad.
Han fick stanna hos oss en liten stund för att sedan bli buren tillbaka till kuvösen en stund till.
Under tiden var Robban med honom och jag försökte återhämta mig.
Lite senare fick vi den berömda brickan och smörgåsar har aldrig smakat så gott som då.
Efter ytterligare en timme eller så kom han äntligen tillbaka till oss. Vi höll på att spricka av längtan.
Då var klockan drygt 3:30 på morgonen.
En timme senare när vi landat lite blev vi nerflyttade till ett rum på BB. Det var knäpptyst och mörkt i korridorerna. Jag blev körd i en rullstol och höll försiktet i det lilla paketet som låg och andades tyst i min famn. Med sina stora mörka ögon låg Vilmer bara och tittade ut i tomma intet. Han undrade säkert vart han hade hamnat.
Robban gick brevid och bar all vår packning. Min hjälte! Han borde fått en rullstol han med som han kämpat hela natten. Måste vara en fruktansvärd psykisk påfrestning att bara stå bredvid under förlossningen och se sin älskling vrida sig i smärtor timme ut och timme in. Att inte kunna göra något åt saken. Att bara stå pall och inte säcka ihop.
Vi fick ett eget rum. Robban och barnmorskan flyttade en säng så den stod tätt intill min.
Tystnaden och stillheten nästan ringde i mina öron.
Vi tittade på Vilmer och kunde inte fatta att han var vår. Han hade börjat få lite bättre färg nu men var fortfarande lika tyst och stillsam som innan.
Vi la oss i våra sängar, Vilmer tätt intill mig och Robban i en egen säng. Önskade att det fanns dubbelsäng så vi kunde ligga tillsammans alla tre. Tror att alla tre somnade lika fort den natten.
Kommentarer
Postat av: Jonna
Sitter med tårar i ögonen jag med. Vet precis hur de små korta snabba andetagen låter. Klara lät lika dant. Hon andades inte heller när hon kom ut.
Tack Malin för att du delade med dig. Det var fin läsning.
Kram
Postat av: Therese
Oj! Tänk att det var så dramatiskt när lilla Vilmer kom till världen. Vilken tur att allt gick så bra!
Jag måste erkänna att även jag fick läsa inlägget med tårfyllda ögon.
Postat av: Jennie
Jag började lipa redan i början av inlägget, jag fixar inte sånt här, så mycket känslor, och jag visste redan vad som komma skulle,med navelsträngen och allt:( Men allt gick bra i slutändan, det är huvudsaken! Sen började jag skratta när du rekomenderade foppa-skor,hahaha! Helt sjukt ju, men det är verkligen de bästa skor en gravid kan ha ;) Gå-stol heter den som du lutade dig över ;) Den hängde jag också över i flera timmar, typ!
Vilken underbar berättelse, den sparar du väl till Vilmer! Kram
Postat av: annas Perssonliga
Vad fantastiskt att få läsa om hur Vilmer kom till världen, en dramatisk start i livet som man absolut inte räknar med. Alla förlossningar är verkligen olika. Jag har varit förskonad och haft två "lätta" varianter, när Siri var född sa barnmorskan direkt att så här brukar inte en förstagångsförlossning gå till.
Ett stort Grattis i efterskott till sötnosen Vilmer :)
Jag har sökt lärarprogrammet med inriktning förskollärare.Har jobbat en hel del inom barnomsorgen och är barnskötare men känner att jag vill ha "lite mer kött på benen" om jag ska fortsätta med det. Ellie blir ganska precis 20 månader när hon börjar på förskolan.
Ha det gott och hoppas kalaset blir lyckat imorgon!!
Kramar
Postat av: real old tom
Nu gråter jag också, usch klarar inte av att läsa sådant. Var ju med om liknande med jullan, det är så fruktansvärt jobbigt. Vad underbart att det gick så bra för både Vilmer och Julia. Der INTE fram emot nästa förlossning. Usch.
Trackback
