Lite sen uppdatering jag vet
Men i fredags kväll fick våra fina vänner Cicci och Andreas en liten fin pojke.
Vi har inte fått äran att träffa honom än men hoppas på att få göra det inom den närmsta tiden. Var såå längesedan man fick lukta och känna på en liten nyfödd :)
Har blivit mer och mer medveten om hur stor Vilmer är sedan deras förlossning i fredags. Han kommer väl se ut som jätte i mina ögon när vi får hälsa på dom.
Har även tänkt mer än mycket på vår egna förlossning. På vilken tur vi hade, att Vilmer överlevde och att han är frisk liten 1½ åring nu.
Samtidigt som jag var förväntansfull inför Ciccis och Andreas förlossning kunde inte den där klumpen i magen försvinna. Klumpen som symboliserar oron över att något skulle hända. Försökte skaka av mig den men den satt i hela fredagen och jag kände mig stundtals t.o.m illamående allteftersom tiden gick och man inte hörde något om hur det gick. Först vid 24tiden fick jag ett sms om att allt gått bra och dom fött en liten son.
Då försvann klumpen och jag kunde somna gott.
Trodde inte att dessa känslor skulle blossa upp. Inte förän det var vi som låg där på förlossningen igen för andra gången. Och inte att dom skulle skaka om mig såpass mycket som dom gjorde.
Dom tog mig lite på sängkanten. Och dom får mig att undra hur jag kommer känna inför en andra förlossning.
Inte för att vi är redo för ett barn till. Men när vi väl är det så....så undrar jag om inte jag kommer vara vettskrämd för att detta ska ske igen. Oron över att känna barnet snurra i magen och se framför mig hur navelsträngen virar sig varv efter varv om halsen och jag inte kan göra någonting åt det.
Jag hoppas verkligen att den dagen när vi väntar ett andra barn, att vi får lite extra tillsyn än vad man normalt får. Extra kontroller, extra samtal, samtal på förlossningen....helst med barnmorskan som förlöste Vilmer. Får man lov att göra sådana önskemål?
Sedan kan jag nästan göra vad som helst för att få gå hos min barnmorska som jag hade när jag väntade Vilmer. Härligare människa får man leta efter.
Ja, det är som sagt mycket känslor som har blossat upp under dessa dagar sedan Ciccis och Andreas lille pojk kom till världen i fredags kväll.
Namn har dom inte kommit fram till något än. Hoppas dom kommer på ett snart så jag kan skriva på gratulationskortet snart ;)
Nu ska jag krypa till kojs för tröttheten har tagit över min kropp och gruset har samlat sig i ögonen.
Hejs!
Vi har inte fått äran att träffa honom än men hoppas på att få göra det inom den närmsta tiden. Var såå längesedan man fick lukta och känna på en liten nyfödd :)
Har blivit mer och mer medveten om hur stor Vilmer är sedan deras förlossning i fredags. Han kommer väl se ut som jätte i mina ögon när vi får hälsa på dom.
Har även tänkt mer än mycket på vår egna förlossning. På vilken tur vi hade, att Vilmer överlevde och att han är frisk liten 1½ åring nu.
Samtidigt som jag var förväntansfull inför Ciccis och Andreas förlossning kunde inte den där klumpen i magen försvinna. Klumpen som symboliserar oron över att något skulle hända. Försökte skaka av mig den men den satt i hela fredagen och jag kände mig stundtals t.o.m illamående allteftersom tiden gick och man inte hörde något om hur det gick. Först vid 24tiden fick jag ett sms om att allt gått bra och dom fött en liten son.
Då försvann klumpen och jag kunde somna gott.
Trodde inte att dessa känslor skulle blossa upp. Inte förän det var vi som låg där på förlossningen igen för andra gången. Och inte att dom skulle skaka om mig såpass mycket som dom gjorde.
Dom tog mig lite på sängkanten. Och dom får mig att undra hur jag kommer känna inför en andra förlossning.
Inte för att vi är redo för ett barn till. Men när vi väl är det så....så undrar jag om inte jag kommer vara vettskrämd för att detta ska ske igen. Oron över att känna barnet snurra i magen och se framför mig hur navelsträngen virar sig varv efter varv om halsen och jag inte kan göra någonting åt det.
Jag hoppas verkligen att den dagen när vi väntar ett andra barn, att vi får lite extra tillsyn än vad man normalt får. Extra kontroller, extra samtal, samtal på förlossningen....helst med barnmorskan som förlöste Vilmer. Får man lov att göra sådana önskemål?
Sedan kan jag nästan göra vad som helst för att få gå hos min barnmorska som jag hade när jag väntade Vilmer. Härligare människa får man leta efter.
Ja, det är som sagt mycket känslor som har blossat upp under dessa dagar sedan Ciccis och Andreas lille pojk kom till världen i fredags kväll.
Namn har dom inte kommit fram till något än. Hoppas dom kommer på ett snart så jag kan skriva på gratulationskortet snart ;)
Nu ska jag krypa till kojs för tröttheten har tagit över min kropp och gruset har samlat sig i ögonen.
Hejs!
Kommentarer
Postat av: real old tom
hurra hurra, vad skönt att det gick bra för henne.
Trackback
