malansnyaliv

alive and kicking!
Eller ja...Vilmer är iaf pigg och kry igen. Men vidare livat är det inte.
Inskolningen har fortsatt denna veckan men tyvärr har vi gått nåt steg bakåt sedan sist vi var där.
Igår gick det hyffsat för Robban att lämna. Ja det var dags att lämna gubben några timmar.
Till en början var Vilmer väldigt klängig och när Robban skulle gå blev Vilmer ledsen men det lugnade sig rätt så fort.
När Robban kom tillbaka efter dom ätit lunch var lillgubben dock ledsen igen och hade inte velat äta över huvud taget.
Idag samma visa igen. Idag var det min tur och som jag våndades  och lipade igår kväll. Idag fick jag gaska upp mig så inte Vilmer märkte mig. Men inombords låg oron och ångesten och levde rövare.
Redan när vi kom dit ville han inte riktigt gå in och pekade sedan flera gånger ut mot tamburen.
Han ville inte heller lämna mig och ville helst sitta i mitt knä eller att jag skulle gå med honom vart han än gick.
Dessutom tjatade han konstant om sin napp. Med den i munnen så blev han lite mer villig att släppa taget om mig och gå och kika vad dom andra hade för sig. Han gick in ett litet lekrum och då kom det såklart in massa andra fröknar och barn på avdelningen ( som var där för en teater på andra avdelningen) för att hälsa på.
Då fick Vilmer ett bryt och började gråta igen :( Tillbaka på ruta 1 alltså.
Vid 10, en timme efter vi kommit, var det dags för mig att lämna. Då hade Vilmer lugnat sig och var på lekhumör igen.
Jag sa hejdå, pussade gubben och skulle lämna avdelningen. På 2 röda började han gråta igen.
Förstår ni mig när jag säger att jag kände mig som den sämsta föräldern på planeten?? Fy fasen va vidrigt det var att se och höra ens älskling gråta och skrika efter en och så ska man bara lämna honom!!
Jag hatar inskolningen!! Hade gärna varit en sådan förälder som bara rycker på axlarna och säger "Äh, det går över. Det kommer bli så bra sen!"
Jag vet väl också att det kommer bli bra sen när han kommit in i dagisvärlden. Jag tror t.o.m att han kommer älska det. Men vad hjäper det nu? Nu när han är så ledsen och inte ens vill gå till ett annat rum utan mig/Robban.

I 1½ timme skulle jag fördriva. Hade iaf en plan för vad jag skulle göra under tiden. Jag tankade bilen, handlade lite saker på apoteket, köpte några tidningar på Coop och satte mig på Lasse-Maja och tog en frukost. Behöver jag säga att mobilen låg framför ögonen på mig hela tiden.
Det var en fröjd att få hämta honom.
Det kom aldrig några tårar från honom men han såg rätt stukad ut där han kom med sin napp i mun, snutte i famnen oh röd runt ögonen från matbordet. Alldeles tyst ställde han sig och lutade sig mot mig när jag kramade om honom och pussade honom.
Han hade knappt ätit något förutom lite gurka och tomat. Suck!
Han hade tydligen vart lite ledsen imellanåt under tiden jag var borta, och ville helst sitta i knät på fröken. Skönt att han känner förtroende för henne ändå. Det är så viktigt!

Efter jag tvättat av honom så vart han hyffsat glad igen och var sig själv när vi skulle gå hem.

Har sagt till Robban att om det går bättre imorgon så MÅSTE han ta torsdag för mig för jag kommer inte kunna hantera en liknande dag.
För frånochmed imorgon ska han t.o.m sova där...hur nu det skall gå!?!?!

Nej.... nu ska jag sluta tjata om inskolning.
Det kan hända att det kommer ett till inlägg...om något annat.